Jon Åsberg: Den amerikanska smältdegeln kokar åter över
Toppbild: TT
Svärmor bodde med sin familj i Washington DC i slutet av 70-talet. Hon har berättat en fin liten anekdot om deras gode vän Carl Rowan som var prominent författare och krönikör i Washington Post, stående medlem i en tung radiopanel, tidigare sjöofficer, tidigare ambassadör i Finland et cetera, et cetera. Rowan var dessutom svart och bosatt i ett typiskt vitt medelklassområde utanför staden. Ett sådant där med långa rader av friliggande hus, garageuppfarter, körsbärsträd och en gräsmatta som behöver klippas alldeles för ofta. En dag när Rowan var sysselsatt med just det stannar en stor bil på gatan, en (vit) kvinna sticker ut huvudet och ropar: »Boy! How much do you get for mowing that lawn?« Rowan blir förstås förbannad och låtsas först inte höra, men när kvinnan insisterar svarar han: »Well, I get to sleep with the lady of the house!«
Repliken håller världsklass, men den är inte skälet till att historien återberättas här. Jag vill i stället lyfta fram att det för bara 40 år sedan var otänkbart för en stor del av USA:s befolkning att en afroamerikan kunde äga ett så trevligt hus i ett så trevligt område. Ytterligare knappt fyra decennier tidigare gav Gunnar Myrdal ut »An american dilemma« om rasismen och segregationen i USA och hur samhället formades av dessa. Det dilemma Myrdal beskrev var motsättningen mellan de amerikanska idealen om frihet, jämlikhet och allas likhet inför lagen å ena sidan, och å andra sidan den verklighet där svarta i praktiken förnekades sina konstitutionella rättigheter.
Medborgarrättskampen de följande decennierna rensade bort det mesta av den institutionella rasismen, som segregerade skolor och förbud mot blandäktenskap. Men när Gunnar Myrdal skrev en uppföljare till sin bok 1987 andades den pessimism och han konstaterade att USA fortfarande var hårt uppdelat.
I dag läser fler svarta på universitet, det finns fler förtroendevalda politiker och fler blir chefer eller dollarmiljonärer. Men på gruppnivå är de socioekonomiska skillnaderna mellan vita och svarta fortfarande avgrundsdjupa. Samtidigt blir det amerikanska samhället alltmer polariserat. En gång beskrevs den stora vita medelklassen som »den tysta majoriteten«, men den är snart inte i majoritet längre.
Den amerikanska smältdegeln kokar åter över. Finns ens förutsättningar för landet att byta kurs och enas igen? Kanske, men bedrövligt många hinder ligger i vägen (läs mer här!)
