Jon Åsberg: En skola i fritt fall blir inte bättre av aktieägarnas vinstuttag
Toppbild: TT
Svenska politiker tycks av någon anledning begivna på fullskaleexperiment. Skövlingen av stadskärnorna under rekordåren (som jag berörde förra veckan) är ett exempel. Premiepensionssystemet, där oseriösa aktörer tillåtits ta för sig, ett annat. Ett tredje är de senaste decenniernas asyl- och migrationspolitik. Andelen utrikes födda här i landet överträffar nu vida den som smältdegeln USA hade som högst år 1919.
En annan observation är att den politiska enigheten bakom besluten har varit påfallande stor. Det där sista gäller dock inte ett fjärde område som också har varit föremål för en radikal och unikt svensk omstöpning: skolan (läs mer här!).
Friskolereformen bars av den vackra tanken att föräldrarna var bättre skickade än kommunerna att bestämma vilken skola barnen skulle gå i. Och med skolpengen blev valet inte heller en plånboksfråga. Driftsformen – offentlig, kooperativ, stiftelse eller aktiebolag – spelade underordnad roll. Så fint. Och så naivt. För vad ingen verkar ha tänkt på, eller i varje fall inte sett som bekymmersamt, var att möjligheten till vinstuttag skulle förvandla skolväsendet till något det inte bör vara, nämligen en marknad där den enskilda skolan är en utbytbar leverantör och eleven en krävande och ombytlig kund.
Detta skifte har skapat principiella problem. Kedjan är komplicerad men börjar med att skolorna vill maximera beläggningen, då det är enda sättet för dem att höja intäkterna. De kommer också hålla nere kostnaderna, vilket i praktiken betyder lägre personaltäthet. Här hoppar jag över flera led men i slutänden blir resultatet lägre auktoritet för lärarna, betygsinflation samt överrepresentation av välartade elever (med låg »driftskostnad«) i vinstutdelande skolor. Förutsättningarna för att ge alla barn en likvärdig skolgång blir därmed ännu sämre.
Nu beror skolans kräftgång inte enbart, eller ens i huvudsak, på vinstuttaget. Men så länge den befinner sig i fritt fall är det störande att en del av våra skattepengar går till aktieägare i stället för till samhällets överlägset viktigaste infrastrukturinvestering, den i nästa generations utbildning. Jag säger som Konrad Adenauer: Keine Experimente! Vad säger du?
Jon Åsberg
