Jon Åsberg: Glassteorin är död
Toppbild: TT
En gång i tiden läste jag en kurs med det prosaiska namnet Kostnads- och intäktsanalys. Från den minns jag bara detta: när det finns många glassförsäljare på en badstrand under en varm sommardag, så kommer alla att tjäna mer om de samlas vid mitten av stranden, än om de sprider ut sig med jämna mellanrum efter hela dess längd. Detta gick att bevisa matematiskt och sas vara förklaringen till att alla mattförsäljare hålls på en gata i basaren medan kryddbutikerna finns på en annan och guldsmederna på en tredje.
Ibland, genom åren, har någon under ett samtal slängt ur sig den lite slitna frasen att de politiska partierna dras mot mitten eftersom det är där väljarna finns. Då har det hänt att jag, för att göra mig viktig, har dragit exemplet med badstranden. Nu måste jag sluta med det. Det stämmer nämligen inte längre, i varje fall inte inom politiken. Visserligen anser sig en tredjedel av svenskarna fortfarande vara mittenväljare men, som Janne Sundling påpekar i senaste numret av Fokus, bara 10 procent röstar på de två partier som själva definierar sig som hemmahörande på mittfältet: Centern och Liberalerna.
Och flykten mot kanterna följer utvecklingen i resten av västvärlden. Den politiske tänkaren och författaren Roland Poirier Martinsson pekas ibland ut som den som introducerade nykonservatismen i Sverige. Om sin egen tvehågsenhet inför den »utmärkelsen« skrev han underhållande på Aftonbladets kultursida nyligen. Men viktigare: Poirier Martinsson, som har bott i Texas, beskrev också hur de populistiska och radikala krafterna i teaparty-rörelsen tog över Republikanerna i USA. Och att samma utveckling nu syns i det Demokratiska partiet där »antipolitiska aktivister [är i färd med] att upprepa samma fientliga övertagande av sitt parti«. Artikeln avslutas med en dystopisk varning om att detta kan vara på väg att hända också här i Sverige.
Men allt eftersom de politiska glassförsäljarna drar sig längre ut mot strandens kanter borde väl betingelserna bli bättre för det fåtal som envisas med att stå kvar i mitten? Tyvärr inte, om man får tro Roland Poirier Martinsson. För det nya politiska landskapet byggs upp av sin egen logik, där den viktigaste framgångsfaktorn är att underblåsa kulturkonflikter, finna slogans och väcka harm, skriver han. Stackars Annie Lööf och Nyamko Sabuni.
