Jon Åsberg: Har hon det som krävs?
Toppbild: TT
Genom slumpens spel och ödets nycker har jag under åren stött på några politiker som har blivit partiledare senare i livet. En ung Mona Sahlin dök upp på min gymnasieskola i Nacka inför valet 1982. Där slog hon Moderaternas företrädare på fingrarna i en debatt. Rätt långt senare bjöd en gemensam bekant mig och Ulf Kristersson på lunch. Det var efter att Kristersson hade förlorat striden om ordförandeposten i Muf till Fredrik Reinfeldt. Stefan Löfven träffade jag vid ett panelsamtal när han var ordförande för IF Metall. Och Nyamko Sabuni fick jag skaka hand med vid ett besök hos teknikkonsulten ÅF, då hon arbetade där.
Men den illustra kvartetten får ursäkta. Djupast intryck vid första mötet gjorde faktiskt Nooshi Dadgostar, som väljs till ordförande för Vänsterpartiet nästa helg. Henne intervjuade jag i Di tv för tre år sedan, under en fastighetsmässa. Trots en betydande längdskillnad (jag är närmare två meter, hon avsevärt kortare) rådde ingen tvekan om vem av oss som gick mest igenom rutan. En så kallad påperson som utstrålade energi, pratade snabbt och kunde sitt ämne – bostadspolitik.
Alla frågor på temat »är det inte regleringarna som har orsakat bostadsbristen?« sköts ner med en oförvägenhet som imponerade. Ett underskott på politisk styrning hade orsakat krisen, inte ett överskott. En statlig byggjätte borde skapas och subventioner införas. Bara så kunde det bli fart på nyproduktionen.
Nooshi Dadgostars partivänner beskriver henne som »rapp i käften«. Det stämmer med min bild och vi kan säkert se fram emot många underhållande ordväxlingar i partiledardebatterna framöver.
Men energi, mod och slagfärdighet räcker knappast för att ta över efter en partiledare som står med fingret på avtryckaren till statsministerns katapultstol. Det behövs erfarenhet också. Plus en dos slughet. Den mest uppmärksammade politiska strid som Dadgostar har utkämpat hittills – om en försäljning av kommunala bostäder i Botkyrka – förlorade hon. Nästa helg väljs hon till ordförande för Vänsterpartiet och ska sätta sitt eget finger på den där avtryckarknappen. Har hon vad som krävs? Läs porträttet här och döm själv.
