Jon Åsberg: Ta reda på vad väljarna vill ha – och mejsla ut ett »unikt erbjudande«
Toppbild: TT
Managementböcker har aldrig hamnat högt på mina läslistor. De tenderar att falla i en av två kategorier: banala eller obegripliga. I den förra staplas självklarheter på klichéer så verken påminner om amerikanska bröllopstårtor: höga, luftiga, färgglada och fyllda med grädde och socker. Men meningslösa och onjutbara. De är inte sällan (spök)skrivna av framgångsrika entreprenörer eller idrottstränare. Kapitlen avslutas med tre punkter under rubriken »Så blir du en bättre … » (Fyll i det som önskas: chef, anställd, säljare, projektledare, förhandlare, ledare, taktiker, strateg, facilitator, eller människa.)
I den andra högen ligger tegelstenar där långa ord sammanfogas till långa meningar. Här har kvinnor och män i vita rockar dekonstruerat företagsledningens konst till teser, antiteser, synteser och hypoteser. Teorier, ismer och diskurser. Gärna illustrerade med molnliknande figurer som både skänker en sorts vetenskaplig tyngd och understryker ämnets nebulösa karaktär.
Författarna är i allmänhet forskare som har givits »unika inblickar« i något »världsledande« företag eller en het bransch.
Men så finns förstås undantag som bekräftar regeln. Den titel som ligger främst på tungan är »Konkurrensstrategier« av Michael Porter. Han lyckas med konststycket att vara begriplig utan att bli enfaldig. Jag läste den för över 30 år sedan och kommer fortfarande ihåg – tror jag – essensen.
Förra veckan tittade Porter fram ur minnet i ett lite annorlunda sammanhang. Journalisten Torbjörn Nilsson redogjorde i Expressen för ett strategidokument från Socialdemokraternas partistyrelse som han hade lagt ögonen på. Skrivelsen andas, om inte desperation, så i alla fall uppgivenhet. Men det intressantaste är att det som borde vara det centrala i en strategi, alltså en långsiktig och framåtsyftande plan grundad i en lägesanalys, verkar saknas.
Enligt Nilsson kan strategin ungefär sammanfattas i frasen »Januariavtalet är ett medel, inte ett mål« som han spår att S-ministrarna kommer sprida omkring sig framöver i ett försök att förklara den kritiserade överenskommelsen. Plus att S ska lyfta fram välfärdsfrågor och framställa sig som garanten för fungerande vård, skola och omsorg.
Artikeln fick mig att fundera över om Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad också kunde ha hjälp av Porter.
Här ska sägas att det finns viktiga skillnader mellan politiken och näringslivet. Mellan partier och företag.
Politikerna bestämmer över våra gemensamma angelägenheter och reglerar hur de människor, organisationer och företag som utgör samhället ska förhålla sig till varandra. Aktiebolag har som syfte att generera vinst till sina ägare. Så står det i aktiebolagslagen. Och på marknaden är pengar betalningsmedlet. I de allmänna valen är det rösterna som räknas.
En annan skillnad som brukar framhävas är att politik är ett nollsummespel. Det finns 349 platser i riksdagen. De mandat som ett parti vinner, förloras av ett annat. I ekonomin, däremot, är kakans storlek inte fördefinierad. Alla kan bli rikare samtidigt.
Men det finns också likheter. Framför allt den att både företagaren och politikern försöker övertyga så många som möjligt att köpa någonting av dem. En vara eller tjänst i ena fallet. En vision om en bättre framtid i det andra.
De varianter av Michael Porters basstrategier som i någon mån kan användas av partier bygger på begreppet differentiering. Det handlar om att identifiera vilka frågor väljarna tycker är viktiga och sedan mejsla ut ett »unikt erbjudande« kring dessa.
Ett exempel på en framgångsrik tillämpning av detta är arbetslinjen i valet 2006. De nya Moderaterna etablerade sig med hjälp av den som en mer lockande leverantör i frågor där S tidigare varit svenskarnas förstahandsval.
Sverigedemokraternas position i asyl- och migrationspolitiken är ett annat. SD spelade länge ensamt på sin planhalva. Men i takt med att invandrings- och trygghetsfrågorna klättrat på väljarnas priolista har också de andra flockats där.
Kanske är det också där som S ska leta efter en politik som har potential att locka tillbaka opinionen? Tips och inspiration kan inhämtas från andra sidan Öresund där det danska systerpartiet tog över regeringsmakten i somras, till stor del med hjälp av en mycket restriktiv invandringspolitik.
Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har redan hintat i den riktningen i ett Facebookinlägg som allmänt uppfattades som en intresseanmälan inför den dag då S ska utse ny partiledare.
Har han möjligen läst Michael Porter?
