Jonas gillar Ulf

Måndag 

Innan vi alla blev kunder var livet fullt av små ögonblick av andäktig väntan, eller åtminstone nervöst tålamod. Det fanns myndighetspersoner och auktoriteter, som visste både sin och din ställning. Det var tröttsamt och ibland till och med förnedrande, men det gav tillvaron ett slags spänning. ”Kunden har alltid rätt” säger å andra sidan allt om hur endimensionell en kundrelation är, om den ens kan kallas en relation. Att utgå från att man alltid har rätt, lockar inte fram ens bästa egenskaper. 

I dag besiktigade jag bilen, en av få aktiviteter där det – trots den konkurrensutsatta Bilprovningens envetna försök att le och tala till alla som kunder – är nästan omöjligt att vänta på domen, utan en känsla av att vara undersåte. 

Inga anmärkningar, trots mer än 20 000 mil på mätaren. Gratis kaffe och inte ens en skeptisk kommentar om att eländet, även om det inte manifesterade sig just den här gången, säkert kommer att göra det nästa gång. 

En lättnad förstås, men med ett styng av besvikelse. 

Tisdag 

Jonas Gardell har skrivit en lång artikel i Expressen om hur det var när statsministern kom på lunch till Jonas Gardell. Det var trevligt, förstår man, och Jonas gillar Ulf, men han skulle vilja ha lite grundlagsändringar också. 

Det har hänt att jag ätit lunch, eller till och med middag, med Ulf Kristersson, men jag kan inte påminna mig att jag vid något av de tillfällena lade några beställningar på nya grundlagar eller ens ändringar i mindre förordningar. Det visar väl bara hur genant timida många av oss är, i jämförelse med Jonas Gardell. 

New York Times ägnar en större artikel åt Hilma af Klint och en del av den åt striden i stiftelsen som ska vårda hennes verk. Inga nyheter, men man undrar varför det hela ska behöva behandlas av svenskt rättsväsende. När Lasse Hallström förra året hade premiär på sin film Hilma – där han i ett svårslaget rekord givit både sin fru och sin dotter huvudrollen – berättade han att Hilma af Klints ande, via ett medium, hjälpt honom med filmen, särskilt dialogen. 

Man kan inte förutsätta att Hilmas ande är beredd att tala med vem som helst, men borde inte stiftelsen be Hallström – som uppenbarligen har hennes öra, i den mån andar har öron – att gå till källan och få ledning om hur konflikten bör lösas? Det är alltid ledsamt att se spirituella människor kivas. 

Onsdag 

Ett vackert, ärtgrönt kuvert från Volante förlag, med ett trevligt – kanske en aning inställsamt – följebrev från en av förlagets förläggare. De har skickat mig Daniel Hermanssons debutverk De kom, de såg, de segrade – Vad antikens fältherrar lär oss om makten och människan. Det är bara det att själva boken saknas. 

Att säga att någon ångat upp kuvertet vore en eufemism. Under något skede under PostNords vaktpass har den självhäftande kuvertsnibben slitits upp och sedan kladdats dit igen, utan större precision, men först efter att boken avlägsnats. Ett trösterikt bevis för att brevbärarnas litteraturintresse inte dog med Bo Bergman. 

Det svenska kulturintresset i allmänhet är det sämre ställt med, åtminstone om det kostar något. Vid sidan av Nilegårdarna i Norrköping har vi nu, på kort tid, fått veta att: 

1. Nationalmuseum inte har råd att vara kvar i Nationalmuseum. 

2. Att Nationalmuseum, om de har råd att vara kvar i Nationalmuseum, inte har råd att visa Rembrandts Batavernas trohetsed. 

3. Att Naturhistoriska riksmuseet är livsfarligt och omedelbart måste stängas för besökare. 

4. Att musikaliska kvarteret i Stockholm är för dyrt för folk som musicerar. Blåsarsymfonikerna har gått i exil till Sickla (även om Statens Fastighetsverk, på nåder, nu verkar ha givit efter en aning så att verksamheten kan ”fortsätta ännu en tid”). 

Operan, som varit på väg att falla sönder i åtminstone 15 år, ska i alla fall rustas upp. Sägs det. Det är tre år kvar till renoveringsstarten och ingen plan finns egentligen för vad som ska göras, förutom att det inte får bli så dyrt, så vi får väl se. Eller inte. 

Jag har aldrig hört en svensk som på frågan ”tror du på Gud?”, svarar: ”När jag hör Maria Callas sjunga Casta diva”, eller ”Rembrandts självporträtt kan få mig att undra”. Svenskar svarar, ofelbart, att de ”kan ana något större” när de är i svampskogen. Jag undrar om det inte är här, snarare än hos Statens fastighetsverk, som grundproblemet ligger. Man kan inte både vara naturfolk och kulturfolk. De som försökt, som Thoreau, är nästan undantagslöst träiga viktigpettrar. Det ärligaste vore därför att låta Operan och Naturhistoriska förfalla, tills skog, svamp och vilt tog över. Nationalmuseum kan göras om till vandrarhem för hajkande medlemmar i Svenska Turistföreningen. 

Torsdag 

När Göteborgs konstmuseum backade från köpet av Drömmarnas monument, efter att en av upphovsmännen målat en del av verket med mänsklig avföring, väcktes den gamla frågan till liv: är inte Göteborgs konstscen i grunden provinsiell och kälkborgerlig, med en olycklig dragning till marina motiv? Nu, läser jag i Dagens Nyheter, har Stockholm en chans att demonstrera sin kontrasterande vidsynthet. Drömmarnas monument, i form av Drömmarnas dass, Drömmarnas bajs och Drömmarnas kiss, ska sättas upp i Stockholm, utanför Kulturdepartementet. Verket består huvudsakligen av åtta latrinhinkar avföring och 500 liter urin. Det låter som en konstnärlig utmaning värdig huvudstaden och kulturministern, som ärligt talat framstått som en aning välkammad hittills.  

En privatperson ska ha köpt den avföringsmålade delen för 2 000 kronor. Låt oss hoppas att det var en stockholmare. 

Stina Oscarson kommer ut som radikalpacifist i Svenska Dagbladet. Det är hedervärt på så sätt att hennes uppmaning till Ukraina att kapitulera för Ryssland är principiell, snarare än relativistisk. Det är också föredömligt eftersom alla som inte förespråkar omedelbar kapitulation för varje angripare kan notera hennes ställningstagande och sedan avföra henne från debatten. Sådan klarhet är sällsynt. 

Om Oscarson är värd någon kritik är det att hon kunde gjort sin bekännelse mer underhållande. Den gamle ärkefikusen och pacifisten Lytton Strachey ställdes inför den brittiska militärens tribunal, eftersom han vägrade att delta i första världskriget. ”Tell me, Mr. Strachey, what would you do if you saw a German soldier trying to violate your sister?”, frågade en av militärerna i panelen. ”I would try to get between them”, svarade Strachey. 

På väg till byggvaruhuset för att köpa en ny häcksax – den gamla skar till sist – hör jag i P1 att vem som helst kan komma in på lärarutbildningen. Utbildningen kantas av särskilda insatser för att stödja studenterna i matematik, språk och andra grundläggande kunskaper. ”Programledaren” på lärarutbildningen i Göteborg vill inte tala om ”svaga” studenter, men har en idé: ”kanske ska man ha C i svenska och matte, kanske till och med samhällskunskap”, för att komma in på lärarutbildningen. Så om vi gör en riktigt radikal reform kommer de framtida lärarna att åtminstone vara medelmåttiga i två, eller kanske tre, ämnen. 

En av egenheterna med nyheten är att den är tio år gammal. Våren 2013 kunde vi läsa att det gick utmärkt att komma in på lärarutbildningen om man slumpade fram svaren på högskoleprovet. Då sade dekanen på Malmö högskola ”rent generellt ser vi inte detta som något stort problem”. Det kanske är en förklaring till att problemet kvarstår och av allt att döma blivit värre. Jag tröstar mig med att allt färre vill bli journalister. 

Fredag 

Lars Heikensten är en sympatisk person, men hans tjuriga vägran att bjuda Jimmie Åkesson till nobelhögtidligheterna var idiotisk redan från början. Dels fanns ingen väg ut ur en situation som helt uppenbart snart skulle bli ohållbar, dels försatte den Nobelstiftelsen mitt i en politiskt strid där den inte hör hemma. Nu har stiftelsen både bytt VD och ordförande och backar under viss utläggning av rök. Åkesson låter meddela att han har tvättstugan den kvällen. 

Första september kommer alltid som en överraskning, även om det är svårt att förklara varför. Våra hallon – som alltid är så sena att jag hinner beklaga mig över att vi inte fick några i år, innan de plötsligt kommer i mängd – är till sist mogna. Den enorma mängden frukt på det spaljerade plommonträdet verkar fortfarande tveka inför att mogna. Jag borde ha gallrat, men det känns alltid som skövling att plocka bort omogna frukter. Fikonen bryr sig inte om vad jag gör. De bara kommer. 

Lördag 

En bättre dag än någon i juli. Hösten är ofta behagligare än sommaren härnere. Ulrika och Fredrik tog med sig familjen och vi åt ostron och carpaccio i solen på terrassen. 

Nobelstiftelsen roar oss nu med att klampa runt med ett klaver på varje fot. Vid sidan av Åkesson strök stiftelsen förra året ambassadörerna från Ryssland, Belarus och Iran från inbjudningslistan. Nu försöker de återgå till ordningen att alla är bjudna, men har ingen strategi för att göra det. Hovet är uppenbarligen inte varskott. Så nu har stiftelsen lyckats försätta kungen i en besvärlig situation: kan han förgylla festen om hälften av alla partiledare vägrar att komma? Såvitt jag vet har hovet aldrig låtit förstå att det inte är säkert att kungen deltar i nobelfestligheterna. 

Principen att Nobelstiftelsen får bjuda vilka de vill till sin egen fest är rimlig, men lite kinkig om hela festen bygger på att kungen tackar ja. Hade Nobelstiftelsen struntat i att politisera inbjudningslistan från början hade den åtminstone haft en begriplig linje. Nu är anden ur flaskan och i fortsättningen kommer inbjudningslistan varje år att bli föremål för upprörda moraldiskussioner. 

En intressant direktrapport från dagis, som förskolan fortfarande kallas bland oförstörda människor: det terapeutiska språket har fått fäste bland dem som just börjat tala. Fyraåringar säger numera ”När du gör på det sättet känner jag …” och så vidare, när någon i deras närhet avviker från deras önskemål. Det räknas tvivelsutan som ett framsteg för mänskligheten i dess evolution mot allt större empati och emotionellt erkännande, men jag undrar om den här generationen någonsin kommer att kunna ha en normal relation. 

Söndag 

Jonas Hassen Khemiri, kanske Sveriges allvarligaste 44-åring, klär sig, av bilderna i DN att döma, numera i Brooks Brothers. Det är väl en del av acklimatiseringen till New York, som den gamla rumskompisen Martin Gelins artikel till stor del handlar om. 

”Jag var så politiskt nervös och humorbefriad att jag inte kunde njuta av någonting som innehöll en champagnereferens”, minns Khemiri från förra gången som Gelin och han umgicks i New York, för tjugo år sedan. Det är en fängslande tanke att den Jonas Hassen Khemiri vi möter i DN den här söndagen är den nya, frivola versionen. 

En härlig rapport i New York Times från miljardärslajvet Burning man i Nevadaöknen: skyfall under fredagen har förvandlat öknen till tjock lera. Deltagarna uppmanas nu att ransonera maten, eftersom de kan bli kvar i lervällingen i flera dagar. Håller det i sig tillräckligt länge kan det bli ett intressant socialt experiment, som antingen bekräftar eller bestrider William Goldings pessimism i Flugornas herre. Det ska bli särskilt intressant att se om deltagarna — som ofta gjort sig miljoner på marknaden – kommer att motstå frestelsen att upprätta en marknad, när matbristen tilltar: 

”The sale of products and services by participants is strictly prohibited”, står det i festivalens auktoritära hippieregler: ”The sale of handmade items and food is not allowed. There is no participant vending. Bring what you need. Tend to your own survival. This is not a consumer event.” 

Vi får väl se vad överlevnaden kräver. 

Nobelstiftelsen drar, under fortsatt oväsen, foten ur ett av klaveren – det ryska – förmodligen för att rädda kungens medverkan. En makalös show som får mig att minnas Charlie Rivel under sin storhetstid.

***

Läs även: Sverige åt sossarna!

Läs även: Alla har rätt om kulturrevolutionen i Norrköping