Jonathan Unge är för tillfället Sveriges mest omhuldade nepobaby

Fredag 

Jag undrar om vi inte bevittnar två oförenliga språkspel, som Wittgenstein skulle kunna ha sagt, i debatten om den stackars medelklassen på DN Kultur. Frågan är just den: är medelklassen ”stackars”, eller inte? Sociologen Johan Alfonsson säger nej. Lektorn Lovisa Broström säger ja. Men poängen är nog snarare den som Alfonsson möjligen anar, men inte riktigt smält: om det inte är synd om medelklassen är diskussionen meningslös, till och med obegriplig, för DN. Varför i så fall ens tala om saken? Alfonsson har lika stor chans till framgång som någon som hänvisar till Luke Skywalker i ett Trekkie-fanzine. 

Vi har dubbel takhöjd i vår Kapstadslägenhet, utom precis vid ytterdörren, där rummet av någon anledning är avdelat i två våningar med en öppen sida mot resten av lägenheten. Det hela är än märkligare, eftersom det inte finns något sätt att ta sig upp på den andra våningen. Det är en tre, fyra kvadratmeter stor yta, som både har fönster och en liten gåtfull dörr, men ingen trappa eller stege. Den mystiska dörren påminner mig om inledningen av Lars Gustafssons Bernard Foys tredje rockad, när huvudpersonen tror sig se en dörr i en av pelarna i Gröndalsbron öppnas och ett kvinnohuvud kastas ut. Jag förväntar mig inget liknande här, men ju mer jag tänker på saken desto mer lockas jag att göra en trevlig liten eremitgrotta av utrymmet. Att anställa en dekorativ eremit i Europa är näst intill omöjligt nuförtiden, men i Sydafrika borde chanserna vara hyfsade. 

När horden börjar röra på sig kan man alltid lita på Lars Jonung. Jonung och Fredrik N G Andersson påpekar, i all enkelhet, i Svenskan i dag att det finanspolitiska ramverket tjänat Sverige väl. De rätt besvärliga problem som ramverket var satt att lösa, har det också löst. Till den grad att alla nu tar avsaknaden av statsfinansiella problem för given. Tills nästa gång. 

Jag har gått igenom CV:n och studerat passfoton på Statsrådsberedningens hemsida för att fastställa vem som är socialdemokratisk dubbelagent, men inte kommit till någon tydlig slutsats. De ser alla opålitliga ut, när man studerat dem ett tag. Någon måste i alla fall ligga bakom den infernaliska plan som jag läste om i Aftonbladet i dag: att ta bort gymmet för de anställda på Regeringskansliet, samtidigt som Sagerska huset får ett eget gym, bara för statsministern. Vi står antagligen bara en indragen fruktkorg från statskuppen. 

Lördag 

Nu, när såväl väljarna som domstolarna verkar opålitliga när det gäller att sätta stopp för Donald Trump, verkar hoppet inom journalistkåren ställas till Taylor Swift, den 34-åriga sjungande miljardären och amerikanska fotbollsfantasten. De senaste dagarna har jag läst tre eller fyra svenska analyser av Swifts potentiella politiska makt, saxade ur amerikansk press som vanligt. De är företrädesvis skrivna av medelålders kommentatorer med det plågade uttryck man lätt får om man bekymrar sig för sin relevans. Men statusglädjen i att kunna locka med en populärkulturell referens, behöver förstås inte betyda att resonemanget är grundlöst. Swift är en osannolik Sven Dufva att sätta sitt sista hopp till, men det var å andra sidan Sven Dufva också. Och hur ska man möta en kändismiljardär, om inte med en annan kändismiljardär? 

Duvor verkar för övrigt leva torftiga liv, var än i världen de befinner sig. Duvorna på Church Square i Kapstaden beter sig exakt som de på Karlaplan i Stockholm: en – förmodligen en hona – sitter ensam och blir föremål för en annan duvas – förmodligen en hanes – intresse. Efter fem sekunder lyfter den första duvan och finner en ny plats att sitta ensam på. Sedan upprepar sig allt igen. Det får mig att uppskatta att jag stadgade mig innan Tinder dök upp. 

Söndag 

För att åter bekräfta tesen att vi svenskar inte har så mycket att tala om, pryds förstasidan på DN:s kulturbilaga i dag av Jonatan Unge. I går var det SvD:s Perfect guide som hade jouren och satte Unge på omslaget. För Svenskan berättade Unge, för tillfället Sveriges mest omhuldade nepobaby, om sitt kaotiska liv, om att han lyxar till det med Kvibille cheddarost och att han inte har något material till sin strax premiärande show. I Dagens Nyheter berättar han om att han inte har något material till sin strax premiärande show, om sitt kaotiska liv och om att han naturligtvis vill gifta sig med sin mamma. 

Man får väl ändå ge förstapriset till DN:s Kristina Lindquist i arbetet med den här likformigt oformliga materian. Oidipala drömmar om Cecilia Hagen smäller högre än halländsk hårdost. 

Washington Post ger Taylor Swift lite konkurrens i form av 91-åriga Norma Anderson, en av de Coloradobor som stämt Trump för att hindra honom att ställa upp i presidentvalet. I veckan prövas domen, som gick Andersons väg i Colorado, av Högsta domstolen. Anderson, republikan sedan länge, har en kopia av Colorados författning på sitt hemmakontor, en kopia av den amerikanska konstitutionen i sin handväska och en större utgåva av samma grundlag i vardagsrummet ”så att hon kan rådfråga den när hon ser på TV”. Det är den sortens bokstavstroende amerikansk besatthet som européer och liberala demokrater annars återberättar med kittlande fasa i rösten. 

Måndag 

En bokstavligen förlorad dag. Efter att ha stapplat upp med magont går jag tillbaka till sängen och sover sedan i stort sett oavbrutet i ett dygn, hela tiden till livliga drömmar. Det känns som en reboot. 

Tisdag 

Skribenter överskattar ofta sin betydelse. Annette Kullenberg tvivlade på att Aftonbladet skulle överleva, när hon inte längre skrev där. Strindberg trodde han kunde förvandla ett grundämne till ett annat. Platon var övertygad om att filosofer borde styra världen. Själv försöker jag undvika grandiosa föreställningar om min egen betydelse, men så däckar jag en dag och genast får Storbritanniens statschef cancer. 

Expressen testar 15 sorters falukorv, denna klibbigt feta biprodukt av koppargruvan, som krävde enorma mängder rep tvinnade av djurskinn och fick hitta på något att göra med köttet. Jag har inte längre tillgång till Expressens premiumutbud, så jag vet inte exakt hur tidningen lagt upp sitt test, men jag hoppas att de stämt av tilltaget med tjänstgörande skyddsombud. Falukorv är inte den enda konsumtion som är förenad med livsfara, men den är både tråkigare och mindre elegant än till exempel alkohol och tobak. 

Christer Sturmark argumenterar engagerat för att hans sekulära humanister är troende, eller åtminstone ett trossamfund, vilket är det centrala om det ska bli några statsbidrag. Det är i alla fall hög tid att lämna det ”kristocentriska”, Sturmarks sätt att beskriva den favorisering av kristendom som etablerades av Ansgar. Han får draghjälp av Ulf Bjereld, den socialdemokratiska statsvetaren som är för tro, solidaritet och säkert en hel massa andra honnörsord, även om ”broderskap” har strukits ur rullorna av genusskäl och ”kristendom” ogärna nämns. Man önskar lycka till vid köttgrytorna. 

Onsdag 

Att finna ätbart bröd i Kapstaden är en utmaning. Det ställe i vår närhet som gör ett passabelt brödarbete heter Truth coffee. Det är tyvärr också ett steampunkcafé. Jag har förlikat mig med att ducka under gigantiska kugghjul och beställa en baguette av någon som bär hög hatt och torgvantar i läder, men när jag i dag gick rakt in i en kypare som bar dubbla, skräddarsydda axelhölster för mobiltelefoner, passerades något slags gräns. Det är dags att plocka bort kolhydraterna igen. 

Närmare 40 procent av alla danska hundägare ger sina hundar cannabispreparat, påstår TT i ett telegram som, liksom så ofta, är en hastig snabbstöld av ett betydligt längre reportage i New York Times. Det är NYT:s Rachel Nuwer – vanligtvis skriver hon mest om djur och knark var för sig – som har hittat vad som måste vara hennes drömartikel: en kombination av hennes specialiteter. Det är en upplyftande artikel, så här när månen står i vattumannen, som innehåller allt från en mikrodoserande elefanthona som slutat tjura, till en kakadua som dansar av glädje när pipetten med cannabisolja plockas fram. Det är, kort sagt, obegripligt hur mycket tid och pengar vi lagt på västerländsk medicin, med allt vad det innebär av fula fabriker, sterila labb och breda tyskar, när vi helt enkelt kunde ha satt oss ned och rökt på, helst med våra husdjur i molnet. 

Ett intressant uppslag till Rachel Nuwer, om hon skulle råka läsa detta, är att ägna nästa artikel åt djurförsök. De beskrivs ofta så negativt, men Nuwer har med sin artikel öppnat dörren på glänt för lite hopp och glädje, även i den genren. 

Torsdag 

I kväll håller president Cyril Ramaphosa sitt State of the Nation-tal, SONA, i Kapstadens stadshus här i kvarteret bredvid. Sedan i förrgår stryker då och då en rote Jas över taknockarna och gatorna är avstängda. Stadshuset, där Mandela höll sitt första tal i frihet, är ingen dålig scen för just detta. Det är en edvardiansk skapelse, byggd i den honungsgula sandsten de fortfarande hugger i Bath i Somerset. Det hade ändå varit naturligare att göra det i parlamentet, ett stenkast åt ett annat håll, men det brandhärjades för ett par år sedan och ingen har lyckats få ordning på kåken sedan dess. 

Förra året inleddes hela övningen med att vänsterstollarna i Economic Freedom Fighters, alla klädda i röda overaller, gummistövlar och – för dem med verklig proletär flärd – skyddshjälmar, fick lov att kastas ut. I år är de förbjudna att delta, men eftersom det är valår kommer med säkerhet något elände att inträffa. Cyril Ramaphosa såg uppgivet tålmodig ut förra året. Det här året behöver han nog blixtra lite mer, särskilt med tanke på att löftena från förra årets SONA redan granskats och funnits ouppfyllda. 

Man anar ett respektabelt försök till en sann svensk indignationsdebatt i nyheten att polisen ska kunna visitera misstänka baserat på deras klädstil. Förutsättningarna är nästan för bra: ta det att Martin Melin — alltid Robinson-Martin för dem som är 35 eller äldre – gör skillnad på ”Gucci-kepsar” och ”kopior av Gucci-kepsar”. Bara det räcker till åtminstone två veckors utbyte mellan DN Kultur, Åsa Linderborg i Aftonbladet och Jens Liljestrand i Expressen. Kanske kan vi till och med hoppas på en liten vasstandad sonett av Malte Persson? 

Själv tycker jag att Tidöpartierna fegar lite mycket. Gucci-kepsar, äkta eller falska, kan med fördel kriminaliseras direkt. Kommer politikerna på bättre tankar får de gärna höra av sig. Jag har en färdig lista med straffvärda klädesplagg, som dessutom balanserar socioekonomisk status genom att till exempel belägga alla ryggsäckar i stadsmiljö, särskilt Kånken, med synnerligen stränga påföljder. 

***

Läs även: Jacob Zuma är Sydafrikas Gudrun Schyman

Läs även: Jag är förstås ingen golare