Jörn Donner: Handover blev Hangover i Hongkong?

Det fanns inte en tillstymmelse till demokrati i den brittiska kronkolonin Hongkong under den sekellånga arrendetiden fram till juni 1997. Den siste guvernören Chris Patten var visserligen liberal, men i praktiken enbart handhavare av denna restpost i vad som varit ett imperium där »solen aldrig gick ner«.

I god tid och långt i förväg hade jag bokat resor och hotell för min familj inför det som kallades handover, på denna sista dag i juni 1997. Sveriges regering hade sänt Mats Hellström till ceremonin. Med sin verbala talang använde han termen hangover. Han anade kanske inte att det skulle ta tjugo år innan baksmällan blev verklighet.

Visserligen hade den kinesiska regeringen lovat att uppehålla Hongkongs särställning »ett land – två system« fram till 2047, men det kom rätt snart illavarslande tecken på att platsens begränsade demokratiska ordning borde beskäras. Man uppehöll skendemokrati under en av Peking tolererad förvaltare.

Själva övertagandet skedde med pompa och ståt. Patten gick ombord på slupen Britannia, den brittiska drottningens maritima symbol. Det regnade mycket. Mina söner ville bara äta hamburgare. Själv bjöd jag några av mina vänner på en åtta rätters middag på mitt hotell, som var Mandarin.

Under de 21 år som gått har mycket hänt. En bro har byggts från Hongkong till spelhålornas Macao, också den staden en relik från kolonialtiden. Kina har blivit en ekonomisk världsmakt. 1966 besökte jag Kanton och bevittnade början till en förhärjande »kulturrevolution«. Därifrån och utmed Pärlflodens delta uppstod under de kommande decennierna ett bälte av industrier i namn av den kinesiska kapitalismen.

Befolkningen i regionen har vuxit till 70 miljoner och området kallas av den kinesiska regimen Greater Bay Area; som en miniversion av det världsvida projektet en ny sidenväg, skildrat i två böcker av den brittiske forskaren Peter Frankopan. Det ligger nära till hands att Hong kongs relativa frihet kan hotas.

Det är ändå inte säkert, trots att Kina styrs av män som vill erövra världen genom den nygamla sidenvägen och avvisar allt som kan kallas inblandning i Kinas väg, »den enda vägen«. När Deng Xiaoping, den kommunistiska reformismens fader, avlidit 1979 såg jag i Hongkong en lång film om hans sista tid och begravning.

Omkring mig i den glest besatta salongen satt äldre lokala kineser, av allt att döma välbärgade män ur den ägande klassen. Genom hela filmen grät de i strida tårar. Oligarkerna i Hongkong har nära kontakt med den kinesiska regimen och saknar demokratiska ambitioner. De har inte förståelse för bostadsbristens och fattigdomens Hongkong.

Det är lätt att i Kina skylla från sig: Under en vistelse i Shanghai ville jag veta varför det som ansetts vara världens längsta bardisk sågats i två bitar. Det svar jag fick på denna i och för sig meningslösa fråga var »de fyras gäng«, som sades bära skulden till alla misstag. I dag, 30 år efter massdöden 1989 vid den ­Himmelska fridens torg, pekar många tecken på att regimen kan tappa tålamodet med Hongkong. Men stora ekonomiska intressen via börs och banker står på spel.

Det finns många stora men. Demokratirörelsen hotar att urarta. Utländska bolag, exempelvis Finnair, som flyger ofta och lukrativt till Hongkong, har tillhållit sin kinesiska personal att inte delta i demonstrationer. I längden är ett demokratiskt Hong kong kanske en omöjlighet. Detta men handlar om Hongkongs roll i den kinesiska eller den globala ekonomin. Men har Kina råd att mista Hongkong?

Vid flera tillfällen under besök i Hongkong har jag varit vittne till demonstrationer. Årets version är unik. Med tanke på Kinas långsiktiga planer, där Taiwan skulle införlivas med folkrepubliken, kan regimen i Peking under vissa premisser tänkas avstå från militärt ingripande med hänsyn till en slutkalkyl som är destruktiv för regimens trovärdighet. Löser man en del av konflikterna kan man ju vänta till 2047 och samtidigt göra vissa kompromisser.

En stor del av befolkningen i Hongkong bor på några futtiga kvadratmeter. Det handlar inte enbart om den formella grunden till protesterna mot regeringschefen Carrie Lam.

Varför skriva om detta? Vad som händer med Kina berör oss alla. Nu och framöver.