Jörn Donner: Mina rader om ett slags avsked
Toppbild: TT
Den här texten publicerades i november 2019. Med anledning av Jörn Donners bortgång 30 januari 2020 återpubliceras krönikan.
Detta är förmodligen den sista av överenskomna nio kolumner, vars avsikt var att belysa det mentala och fysiska förhållandet mellan grannländerna Sverige och Finland.
Annat kom emellan, dock med viss anknytning till temat.
Nyss hemkommen från en sju dagars sjukhusvistelse i Helsingfors kom jag att tänka på vad den av mig uppskattade författaren Lena Andersson skrivit om skillnaderna mellan svensk och finsk sjukvård, erfarenheter som handlade om skötseln av hennes onda och utslitna höft. Vad som fick henne att boka tid på ett privatsjukhus i Helsingfors vet jag inte, utöver förmodan att hon i Sverige fått oklara diagnoser.
Nu blir hon enligt uppgift »behandlad som en människa« av en läkare i Helsingfors som inte bara tar sig tid att tala med henne utan också lär henne vad hon bör göra. I Stockholm ville hon inte riskera att hamna i en telefonkö, utan reste tillbaka till Helsingfors för en ny och precis diagnos. Slutet på historien är att hon enligt Helsingforsläkarens anvisningar började träna igen och säger sig må bättre än på länge.
Det finns tyvärr en icke nämnd hake i resonemanget. Lena Andersson gör ingen jämförelse mellan offentligt och privat i Finland, men jag förmodar att hennes omnämnande av en telefonkö syftar på den offentliga vården i Sverige. En nära väninna till mig i Stockholm, något äldre än jag, förbannade häromdagen i telefon omöjligheten att få tag på levande röster. De enda hon nådde var olika telefonsvarare. Sedermera hamnade hon till all lycka på sjukhus.
En viss erfarenhet av sjukvård i Sverige och Finland ger mig möjlighet att jämföra två system. Enkelt uttryckt: I båda dessa samhällen förmodas det offentliga systemet fungera heltäckande. Men det gör det inte; med resultat, i Finland, att en allt större del fungerar efter privatkapitalistiska principer, därmed inte sagt att vården vore dålig: exempel Lena Andersson. För det mesta ligger den på en hög nivå.
När det sedan handlar om högt specialiserad diagnostik och kirurgi ligger ansvaret alltjämt, även i Finland, hos det offentliga, ofta med samma problem som i Sverige: kösamhälle och telefonsvarare. Men när man väl är inne i systemet – i mitt fall opererad och behandlad för lungcancer, under ovannämnda sju dagar för lunginflammation – finns det inga privata alternativ utom just i cancervården, där man från Sverige sänt patienter till Finlands enda privata cancersjukhus.
En långvarig infektionssjukdom, förenad med utsikten av en ny strålbehandling för lungcancer har lett till att jag tvingats ta ställning till några centrala livsfrågor.
Det är nu 70 år sedan jag för första gången kom till Sverige. Jag förmodar att jag inte är kapabel att göra längre resor mer. Två böcker om Sverige och många resor från »Haparanda till Ystad«, som man skrev förr i tiden, har gett mig ett visst perspektiv på det egendomliga förhållandet att man i Sverige är ganska okunnig om förhållandena i Finland, men att man i Finland med avund ser på det svenska samhället, med kungahus, socialdemokrater och uppenbart förgiftade SD-anhängare. Samma process som där har lett till att motsvarande parti är störst Finland, med samma skeva inställning till migration och bistånd som SD.
Den djupa trötthet jag bär på har lett till att jag tappat livslusten och därmed lusten att skriva. I våras gav jag ut en bok med rött omslag: »Sista striden«. Jag har umgåtts med olika planer på att fortsätta, men med dagens perspektiv är det ogörligt. Det är alltså troligen min sista bok.
Under denna långa sjukdomstid i trötthetens tecken, som började i somras, har jag blivit rekommenderad olika sysselsättningar, som att börja med filateli. Jag var en ivrig frimärkssamlare som tonåring. Jag har i stället läst ungefär en bok per dag på de språk som jag behärskar. Man blir inte salig efter att ha läst en storartad biografi över de Gaulle.
Därför handlar dessa rader om ett slags avsked. För mig finns det ingen framtid, utom att försöka överleva så gott det går. Ett kort bidrag till en historik över Krematorieföreningen i Helsingfors har gett mig intyg på att föreningen bekostar min kremering. Jag vet inte om det rör sig om en förmån som är beskattningsbar, kanske det. I så fall får mina efterlevande ta hand om saken.
Några personer vill skriva böcker eller filmer om mig. Jag känner mig som en hund som bär loppor.
