Journalister som överstepräster

Intervjuer, intervjuer, överallt dessa intervjuer. Det är fiktiva och dokumentära intervjuer, skrivet, filmat och bara talat.  

Så vad är en intervju? I grund och botten att det ställs en fråga som någon svarar på.  

För att ta ett aktuellt exempel satt journalisten Henrik Brandão Jönsson nyligen i radioprogrammet Söndag i P4, för att svara på lyssnarfrågor. En frågeställare undrade vad hon skulle göra med sitt tråkiga sexliv och Brandâo Jönsson gav rådet att hennes kille borde åka till Danmark och köpa sex, varpå han blev utslängd av Sveriges Radios programledare. Sensmoral: i verkligheten är intervjuer så mycket mer än att ställa, och svara på, frågor. 

Om svaret ovan var av karaktären oönskat material kan det vara intressant att borra sig in i tanken på vad en fråga är.  

För det händer ibland att en fråga inte alls är en fråga. Visst lär man sig på journalistkurser, tror jag, och på forskarutbildningar att det finns ledande och öppna frågor. Situationerna kan gå från slingrande samtalsutflykter till förhör. När man tänker efter kan en fråga helt enkelt vara ett påstående. Även om den låter som en fråga.  

Lyssnade på Martin Wicklin, som innehar något av hedersplatsen i intervjuarligan. I hans program Söndagsintervjun i P1 pratar han med intervjupersonerna under vinjetten ”Människan bakom offentlighetens mask”. Hans intervju med författaren Stig Larsson blev en plågsam tillställning där stor uppmärksamhet ägnades åt författarens sexliv. (Är sex, efter att så länge ha varit ett no no, blivit det nya svarta?) Det tog hus i helvete: ”Söndagsintervjun förminskar Stig Larsson till en pervers föredetting” (Lisa Magnusson i DN). ”Inte bara en dålig intervjuteknik, det gränsar till sadism. (Författaren Jack Hildén i Aftonbladet). ”Makalöst usel intervju”, skriver Fredrik Virtanen på X, och Totte Wallin fyller i: ”Wicklin han sitter där på 'skutan Public Service' och surfar mitt i 'zeitgeist'!”  

När Wicklin nyligen intervjuade filosofen Åsa Wikforss, blev problemet ett lite annat och Akademiledamoten kom ut som humorbefriad. Lite streber kanske, och väldigt övertygad om att befinna sig på den rätta sidan. Wicklin hade lyckats igen, men denna gång med mycket mindre medel. 

Jag hör invändningen, men man måste väl få tro det man tycker och gör? Självklart, men ingen kan övertyga mig om att vi inte fortfarande håller oss med en åsiktskorridor. Och att t o m Wikforss som kan beskrivas som korridorens ivriga väktare befann sig nu precis utanför, vilket hon nog om än motvilligt fick veta av Wicklin där på slutet. 

Det finns däremot några intervjuare som ger åhöraren en underbar känsla av att kunna släppa taget. Michael Parkinson var en sådan, Skavlan och Rick Rubin är det också. Så vad är det magiska tricket? 

För de tre är det inte frågan som är svaret, utan frågan är en fråga. För de är verkligen intresserade av svaret, eller lyckas i alla fall överföra den känslan. De tre är från Storbritannien, USA och Norge och nu landar Katarina Barrlings nyutkomna bok, Världens mest protestantiska land i medvetandet.  

Barrling skriver om Sverige som det extrema landet lagom. En av hennes teser är att ju mer sekulariserade vi blir, desto mer tar sig det kristna protestantiska tänkandet in på andra områden som politik och samhällsdebatt.  

Det kanske till och med tar sig in i intervjuerna som görs? Och anledningen till att det skulle kunna fungera i en journalistik som tror sig sätta högsta värde på att vara faktabaserad, är att svensken är mer protestantisk än han eller hon vet. Eller vill veta. Protestantismen finns som en omedveten klangbotten i vårt samhälle och just det undermedvetna tillåter oss att se oss som världens mest moderna land. Och samtidigt slipper vi se vår trosvisshet. 

Mot den bakgrunden är alla dessa uppfostringsförsök i intervjuform helt begripliga. Intervjuarna är det nya prästerskapet som ställer frågorna som ska leda församlingen på rätt spår. Därav känslan att det inte är en fråga man hör. 

För när en riktig fråga ställs händer det plötsligt. Man får ett svar. 

***

Läs även: Håller vi på med skrattpolitik i Sverige?

Läs även: Självcensur i världens modernaste land?