Ju äldre desto argare
– Jag blir så sur! Man trodde att vi hade kommit längre med jämställdheten efter alla dessa år.
Ungefär så lät Maud Olofsson i »P1 Morgon« i veckan. Programledaren, den milde Johar Bendjelloul, konstaterade att Olofsson berättar en hel del om tjuvnypen mot kvinnor i politiken, i sina aktuella memoarer »Jag är som jag är«.
Maud Olofsson lät så stridslysten att jag spetsade öronen där i köket: nu säger hon att hon vill slå sig ihop med Gudrun Schyman på gamla dar! Men hon hejdade sig mitt i steget och muttrade något om entreprenörskap, kvinnor och pengar. Javisst, det är hennes gamla paradgren.
Men när jag bläddrar i Maud Olofssons bok så stiger minsann Gudrun Schyman fram i helfigur, med knallröda läppar och allt: »Jag gillar hennes engagemang i jämställdhetsfrågor. Vi gjorde ofta samma analys men hade helt olika förslag på lösningar.«
Till skillnad från moderaternas legendariska Britt Mogård, som suckade över att vänstern »alltid varit bättre på jämställdhet«, rycker Maud Olofsson initiativet från Schyman. Vänsterns lösningar låser in kvinnorna i ojämlikhetsfällan, tycker Maud Olofsson och propagerar för vårdföretagande och Rut och Hillary Clintons tro på kvinnokraft.
Även om Maud Olofsson nog aldrig satte sin fot i Grupp 8 är hon en sann produkt av 1970-talet. Hon har både vurmat för småskaligheten och tågat mot USA:s krig i Vietnam och mot kärnkraft och hormoslyr på hyggena. Av Berit Ås, norsk politiker, lärde hon allt om manliga härskartekniker, och behövde inte huka för Göran Persson när han siktade mot hennes lilla bilring. Lugnt drog hon brallorna av honom i medias strålkastarljus; han är en mobbare!
I memoarerna berättar hon sin släkthistoria, dominerad av starka kvinnor i Högbyn utanför Örnsköldsvik. Farmor som sydde hemma, och tvingades att adoptera bort sin förstfödde, och sedan gifte sig med farfar som »inte var lätt att leva med«.
I bondesamhället hade kvinnorna en självklar ställning i arbetet. De visste sitt värde och krävde respekt av sina män. Och oftast fick de det, skriver hon diplomatiskt.
Som minister har hon utan undantag rattat traditionellt manliga områden: näringslivet och energifrågorna. Det blir nästan parodiskt när hon sammanfattar äventyret Saab, där hon som kvinna skälldes för okunnig om bilar, och därför ansvarig för det stolta bilföretagets snöpliga fall. Senare har hon mer hyllats för att hon höll hårt i »skattebetalarnas pengar«.
Att energifrågan betraktats som »manlig« beror sannolikt på att den attraherar tekniska begrepp. Mer terawatt än hållbarhet och värme. Maud Olofsson tycker inte att det är fel på männen, men felet är att kvinnorna är så få: »Med fler kvinnor skulle diskussionen bli annorlunda. Vi har andra erfarenheter, uttrycker oss på ett annat sätt och prioriterar ofta andra saker.«
Hon återkommer till att detta med jämställdhet har blivit viktigare med åren, i takt med ökade kunskaper och bättre självförtroende. I boken färglägger hon ungdomens dåliga självförtroende, bildningskomplexen och känslan av att vara »lantis«. Maud Olofsson framställer sig gärna som amazon i ett tvåfrontskrig: mot de maktfullkomliga sossegubbarna på ena sidan och de »högutbildade akademikerna« i det malliga folkpartiet, på den andra.
Men engagemanget för jämställdheten känns genuint rakt igenom: »Ju äldre jag blir desto mer upprörd blir jag över att kvinnor fortfarande inte har samma möjligheter som män.«
Maud Olofsson är sannerligen inte ensam. »Feminister« i svensk media och mytbildning är ofta unga, arga och provokativa. De kastar behåar omkring sig, kallar oskyldiga för »hen« och vägrar föda barn. Med jämna mellanrum återkommer de mediala skriken om att »jämställdheten har gått för långt«, att »feministerna kastrerar männen«. Nu senast är det Belinda Olsson som skickligt balanserar på linan mellan myt och verklighet, med kokett rynkad panna. Till och med hon, som gammal fittstimmare, tycker att feministerna börjar gå för långt.
I levande livet ser feministerna inte ut som Femens barbröstade demonstranter. De liknar oftare Maud Olofsson.
Det är när kvinnor blir äldre, mer erfarna och mindre angelägna att behaga, som de vågar sjunga ut. Det är när de öppnat orangea kuvertet, blivit änkor eller hamnat i kön hos vårdapparaten, som de kommer ut som fullfjädrade feminister.
För övrigt är läget i Ukraina så spänt och eländigt att jag som medicin rekommenderar Serhij Zjadans roliga romaner, »Depeche Mode« och »Anarchy in the UKR«. Dikten är galen, men verkligheten är värre.
