Ju tjockare de blir desto mer förtroende får de

Tjocka farbröder är lätta att tycka om. Deras status sägs vara låg i vår tid, men i själva verket samlas vi runt dem som kring en kamin. Deras kroppshyddor är förtroendeingivande, har en lugnande effekt. Själva storleken berättar att de inte pjoskar, inte gör sig till, inte faller ihop av en grogg. När alla andra nervöst byter fot står den tjocka farbrorn still, tar in och väntar ut, berättar hur det ligger till först när vi andra är redo att höra sanningen. 

Hela 1900-talet styrdes av tjocka farbröder, och många längtar tillbaka dit. Jag lyckas till slut komma över alla avsnitten av Erik Fichtelius numera svåråtkomliga dokumentärserie Ordförande Persson och trånar efter en mindre nervös tid, den tid då statsministern inte blekte tänderna, joggade maniskt och – om journalisterna krävde – tog en halv, busig tugga av en minisemla. 

I Sverigedemokraternas partitopp ser knappt någon ut att sikta på att överleva till pensionsåldern, och byxorna som aldrig riktigt passar på den viktpendlande Jimmie Åkesson verkar hänga ihop med förtroendet för honom. När Liberalerna bytte partiledare från den tighta och alltid tjusiga Sabuni till en plufsigare person med samma politiska linje så räddades partiet över spärren. Enligt medlemmarnas egen analys mycket tack vare den nya ledarens ständiga poserande med knapparna över buken glipande mot kameran, och vitt bröd med processat kött i näven.  

När landsbygdsminister Peter Kullgren berättar att han vill se över den svenska livsmedelsstrategin är det till de tjocka, jordnära farbröderna han talar, eller kanske dit han själv vill sälla sig. Den rosige kristdemokraten berättar att han inte vill "lägga sig i människors matvanor", det är till exempel inte ett problem "om man äter kött varje dag eller en gång i veckan", berättar han.  

Däremot tycker han att man ska köpa svenska mejeriprodukter, med det faktamässigt tveksamma argumentet att det skulle vara bra för klimatet. Jag tror snarare att det är farbrödernas magar, och dragningen till smöret, som han tänker på. 

Jag förstår idén. Jag brukar också söka inspiration hos dem, de tjocka farbröderna. När jag felparkerar frågar jag mig hur de hade tänkt (svaret är ofta "äh!"), när jag ska förhandla räntan försöker jag muttra svårmutat som jag tänker mig att de hade gjort. Men faktum är att trots alla styrkor, har de tjocka farbröderna ett stort problem. 

De är tjocka.  

Eller inte bara det, de har ett fruktansvärt sätt att leva. Det är ett problem, inte bara för dem själva och deras stackars familjer, utan för samhället och hela västvärlden. De tjocka farbröderna äter och dricker ihjäl sig, om folkhälsa är en gemensam resurs så spolar de utan tanke på solidaritet ned sin andel i toaletten. De knaprar mediciner för miljarder mot sina livsstilssjukdomar och om en dyrt anställd bristläkare ens vågar andas något om kosten så lägger den tjocka farbrorn hela sin berömda pondus på att få den jäveln att knipa igen salladshålet. 

För den här sortens farbror är varje gråstekt, flottig, näringsfattig del av vårt kulturarv värd att försvara. Varje gång en duktig liten landsortsskola väljer att bara servera kött fyra av fem dagar i veckan så fylls kommentarsfälten av tjocka farbröder av alla kön och åldrar, och de är rasande. När fläskutbudet i någon bespisning är hotat av logiska, logistiska skäl (som att majoriteten av de tilltänkta ätarna då behövt specialkost) jublar de inte över den minskade efterfrågan på usel djurhållning och fel fettsyror, tvärtom tappar de nästan vettet.  

I en hel del frågor har gubbarna med midjemåtten fått rätt de senaste åren, deras anti-ideologiska sätt att tänka och stridbara stil verkar göra dem immuna mot radikala trender och en viss sorts medial gruppsykologi. När många rycks med så står de kvar, obekväma och obrydda. Deras nyss extrema uppfattningar i migrationspolitiken står nu 85% av Sveriges riksdag bakom. När det gäller försvar och beredskap har de fått rätt på ett liknande sätt. 

Är klimat- och livsstilsfrågan näst, frågar sig många? Ska den cyklande och mungbönsätande delen av befolkningen få på tasken ännu en gång av de stadiga och oängsliga, de som alltid har ett animaliskt protein hängande ur mungipan? 

Jag tror inte det. De tjocka farbröderna har, sina fördelar till trots, en stor, blind fläck. Det som de vägrar ta sig an med sina visselblåsande instinkter är sig själva. Deras levnadssätt skadar dem och alla de tycker om, men att byta överväger de inte. De är folkliga, älskade, just för att de inte anpassar sig, och samma brist på anpassning är det som dödar både planeten och dem.

Läs även: Vem får vara tjock?

Läs även: Jag saknar metoo-männen och deras plumpheter