Kalla Faktas verkliga avslöjande

Man kan meditera sig till ”glädjefylld tacksamhet” har jag läst i någon kvällstidning. Jag har gjort mitt bästa den gångna veckan. Jag har mediterat över hur tacksam jag är över att inte behöva vara en Swift-pappa. Jag har mediterat över hur tacksam jag är att jag, till skillnad från Kajsa Ekis Ekman, inte måste se till att bli ordentligt fotad när jag blir bortledd av poliser, för att upprätthålla mitt radikala varumärke. Men mest av allt har jag mediterat över hur tacksam jag är för att jag inte jobbar på kontor och inte är aktiv i något parti. 

Det är TV4:s Kalla faktas förtjänst. 

När ni läser det här har ni kanske redan sett avsnitt två av Kalla faktas wallraffande hos Sverigedemokraterna. Det är fullt möjligt att det är tryfferat med planer på en riksdagsbrand och nattliga visningar av Viljans triumf. Sådant kan man aldrig utesluta när sverigepartistiska spinndoktorer blir en aning för entusiastiska. Men det första avsnittet – det enda jag kunnat se när jag skriver det här – innehöll inte särskilt mycket av den varan. 

Ledan däremot… å, käre söte Jesus… ledan… 

Kontor, med möjligt undantag för Don Drapers, kan suga livslusten ur vilken optimistkonsult som helst. Valla in en eldsjäl på ett kontor och inom tre timmar fräser det till och slocknar. Alla vet det. Det är därför The Office blev en hit. Det är därför filmen Office space är så rolig, men samtidigt så plågsam att se.  

Kontor är fyllda av människor som måste intala sig att de vill vara där, för att inte falla i gråt. Kontor är en enda lång kvarsittning. De är livets grymma skämt på bekostnad av alla som inbillat sig att när de blir vuxna kommer de åtminstone att slippa skolan. Slippa bli stereotyper, slippa outhärdlig jargong, platta skämt och mobbning. Och så hamnar de på kontor. Och blir stereotyper, omgivna av outhärdlig jargong, platta skämt och mobbing, medan de sitter i meningslösa möten timme ut och timme in. 

Ledan… 

Än värre blir det om kontoret tillhör ett parti. Då får ledan dessutom ett drag av korståg och småaktigt nollsummespel, eftersom en vinst i politiken alltid är en annans förlust. Då dyker snajdarna upp och tror att de är med i West wing, där alla trick är tillåtna, eftersom de bär nationens öde på sina sluttande axlar. 

Det var detta jag såg i Kalla fakta och jag vred mig som en mask. Tills jag tog ett djupt andetag och mumlade mitt meditativa tacksamhetsmantra. 

Nu vet jag som sagt inte om del två innehåller ölhallskupper och Leni Riefenstahlfestivaler, men även om det inte blir något sådant är det här förstås ett intressant reportage. Särskilt om man läser var-det-inte-det-vi-visste-kommentarerna överallt i pressen. 

Efter ett halvdussin sådana inställer sig frågan: vad handlar egentligen saken om? 

Om falskspel och propaganda och manipulation, förstås. Det vill säga politik. Men framför allt, tror jag, om den ständiga frågan: hur är det möjligt att Sverigedemokraterna har sådan framgång?  

Den enkla förklaringen är att Sverigedemokraterna tog sig an faktiska problem som alla andra partier aktivt undvek. Men den förklaringen duger helt enkelt inte för många. Det måste finnas andra, slemma skäl. Folk kan ju inte ha röstat på det här sättet – lika lite som de kan rösta på Trump eller för Brexit – utan att de är vilseledda. De kan ju – egentligen – inte tycka så här. 

Eller hur? 

Kalla Faktas främsta avslöjande – återigen under förutsättning att det inte planeras en kristallnatt i avsnitt två – är att det ännu, snart 15 år efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, finns en betydande grupp inflytelserika svenskar som inte kan föreställa sig en uppriktig och hyfsat upplyst sverigedemokratisk väljare. Att det måste ligga något slags konspiration, ett lurendrejeri, rent av fusk, bakom framgångarna. 

Mot det hjälper ingen meditation. 

***

Läs även: Vem är din favorit-antisemit?

Läs även: Fast i lyckohjulet