Kampen mellan kultur och kyrka är historia

Expressens kulturfest på Nalen gick av stapeln häromveckan, ett event med anor från femtiotalet. Festen är särskilt förknippad med Bo Strömstedt, känd som kulturchef och chefredaktör på Expressen. Mindre känt är att han var son till en pingstpastor och började sin journalistiska bana under Lewi Pethrus på tidningen Dagen.  

De svenska frikyrkorna har haft en spänd relation till kulturvärlden. I riksdagen har väckelsefolket alltid varit överrepresenterade och att företagsamhet och frikyrklighet korrelerar är välkänt – det är ingen slump att Gnosjö ligger i bibelbältet. Men i kulturlivet har man inte tagit plats.  

Det beror inte på att kreativitet saknats, det är det frikyrkliga musiklivet ett exempel på. Men dessa kyrkors skribenter, författare och musiker har sällan nått utanför de egna leden. De 1900-talsförfattare som växte upp i väckelsen hade oftast lämnat långt innan sina genombrott. Så var det med Strömstedt och med PO Enquist, en annan av Expressens giganter.  

I denna spänning finns en berättelse om det moderna Sverige. Kampen mellan kyrkorna och kulturlivet utvecklades till ett regelrätt kulturkrig genom Ingemar Hedenius bok Tro och vetande. Han vände sig passionerat mot kristendomen, och Herbert Tingesten gav honom Dagens Nyheter som predikstol. De kulturradikala krafterna vädrade morgonluft och drömde om ett modernt Sverige utan religion. Nu formades en sekulär svensk modernitet som ställde vetenskap mot tro och ersatte protestantisk puritanism med den svenska synden. 

När Vilgot Sjömans film 491 kom ut år 1964 rasade Lewi Pethrus mot sexscenerna – inklusive tidelag – med Lena Nyman. Detta var, dundrade han, "kulturens bottensats". De fria sextiotalisterna avfärdade honom som en trist moralist, men den bild som framträder i Nymans dagböcker ligger närmare Pethrus svartmålning än deras glättiga optimism. Hon skriver hur hon hetsas att banta och ligga med män hon egentligen inte tycker om. Priset för den fria kärleken var en ångest som fick dämpas av tabletter och alkohol. 

Här någonstans finns ett av skälen till Guds omtalade återkomst de senaste åren, nämligen att den sekulära moderniteten inte har levererat. Vetenskapen fann aldrig svaret på livets gåta, utopierna är döda och den fria kärleken visade sig leda till förtryck. Det har spräckt den sekulära tvärsäkerheten, och i sprickorna letar sig något nytt in.  

Sjuttio år efter Tingsten skriver Dagens Nyheters journalist Josefin Olevik om hur "samtalen om andlighet får ta plats på fester och runt sekulärt intellektuella middagsbord som tidigare hållit minst armlängds avstånd." (21/1) 

Så är det även på kulturfester, får jag tillägga. På Expressens kulturfest, bland mingel, skratt och skvaller, uppstår också samtal om Gud, helighet och kyrka. Jag menar inte att den svenska kultureliten är på väg att konvertera en masse, jag konstaterar bara att den där skarpa motsättningen mellan kultur och kyrka är historia. 

Bo Strömstedt själv kom inte längre från sina rötter än att han släpade tramporgeln till redaktionen och spelade psalmer när andan föll på. Hans beskrivning av sin egen livsresa summerar den vändning som skett i kulturen: "Jag fick en skepsis mot hängivelsen, och ur skepsisen växte en ny längtan efter hängivelse." 

Jag hoppas att han hör samtalen på sin gamla fest. I så fall ler han i sin himmel.

***

Läs även: Vänstern behöver ta tillbaka kristendomen

Läs även: Religiös tro är bara för politiker