Kan det finnas hur många objektiva verkligheter som helst?

I kategorin bluffar förblir den franske fysikern Alan Sokals bland de fyndigare. 1996 skickade han artikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity till tidskriften Social Text, en publikation fokuserad på det som lite slarvigt brukar gå under namnet ”postmodern filosofi”. Full av kreativa vantolkningar av Bohr och Einstein, och med påståenden om den radikala feminismens betydelse för matematiken och den fysiska verkligheten som ”en social och språklig konstruktion”, var den till stora delar nonsens – men tillräckligt fotnotsbehängt sådant för att antas för publicering. 

När Sokal kort därpå avslöjade att artikeln varit en bluff avsedd att travestera den samtida filosofins värsta avarter av sanningsrelativism och missbruk av naturvetenskaplig terminologi, framstod det som att hans tes blivit bekräftad: att delar av det akademiska tänkandet snabbt var på väg ned i ett moras av ideologiskt driven substanslöshet. 

Nästan trettio år senare är läget i många delar oförändrat, möjligen med undantaget att Sokals meningsfränder blivit fler, och att det postmodernistiska tankegodset nu inte längre bara betraktas som ett hot mot filosofins vederhäftighet. Tvärtom anses det kunna ligga bakom allt från Donald Trumps valseger till vänsterns identitetspolitik. (Dessutom enligt författaren Lena Andersson både råbiffens och längdskidåkningens förfall.) Kanske är det därför inte så märkvärdigt att vi nu får se något som liknar försvarstal för dess räkning – för några år sedan den finlandssvenska filosofen Nora Hämäläinens Är Trump postmodern, och nu en bok av svenska Frida Beckman kort och gott betitlad Postmodernismen. 

Författarnas argumentation är likartad: Den postmodernistiska filosofin går inte som ibland påstås ut på att förneka möjligheten till vetenskaplig kunskap, snarare att tydliggöra villkoren och begränsningarna för den – en fortsättning på upplysningsprojektet snarare än en negation av det, med andra ord. Men framför allt har den knappast haft en så massiv påverkan på sin samtid som dess kritiker vill ge sken av; att de faktaresistenta populisterna förläst sig på Foucault och Lyotard verkar till exempel rätt osannolikt.  

Här måste man nog ge dem rätt – och faktum är att det värsta hotet mot den objektiva verkligheten också tycks komma från ett helt annat håll. David Chalmers är varken queerteoretiker, postmarxist eller Derrida-discipel, utan en ansedd medvetandefilosof. I den nyutkomna boken Virtuella världar lanserar han en mycket enkel tes: Virtuella världar är lika verkliga som den fysiska världen. Detta innebär att vi i framtiden, när de virtuella världarna blivit alltmer omfattande och övertygande, inte längre kommer att kunna tala om verkligheten i bestämd form singular – det kommer helt enkelt att finnas en uppsjö av olika verkligheter att välja bland. Om postmodernisterna – eller åtminstone deras karikerade schablonbild – förnekar existensen av en objektiv verklighet, hävdar Chalmers något avsevärt mer radikalt, nämligen motsatsen: Det kan finnas hur många objektiva verkligheter som helst. 

Har detta påstående en klang av alternativa fakta? Nejdå, försäkrar Chalmers. Det gäller bara att komma ihåg att det som är sant i Google-verkligheten kanske inte är sant i Meta-verkligheten eller Apple-verkligheten, och så vidare. Eftersom vad som är sant i de olika världarna kan slås fast på ett objektivt sätt, behöver man inte oroa sig för någon form av relativism. 

Om det stod mellan att bekymra sig för framtidsvisioner som denna eller utsagor i stil med att ”frånvaron av en transcendental betecknad utvidgar fältet och betydelsespelet i oändlighet”, så vet åtminstone jag vilket jag skulle välja.

***

Läs även: AI utrotar mänsklig kreativitet

Läs även: Att leva är att ingå i en riskgrupp