Kan inte alla bara vara snälla mot varann?

Jag kan inte tänka mig en mer svensk fråga, skriver Nina Solomin.

Text:

Toppbild: Andreas Johansson / Scalateatern

Toppbild: Andreas Johansson / Scalateatern

För mig är ”svenskhet” i allmänhet något positivt. Jag säger det för tydlighets skull, eftersom många uppfattar begreppet svenskt som pejorativt och lite pinsamt. Tänk tafatte Lasse Åberg i Sällskapsresan, eller någon stel person som skickar hem barnens lekkamrater när det vankas middag. Men för mig är alltså det svenska något fint. Som första generationen i landet känner jag mig tacksam att få vara del av det. Kanske låter det töntigt, men det är sant. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

I början av september var jag gäst vid ett stort fett svenskt bröllop. Vädret var varmt som i Provence och solljuset låg som ett honungsgult skimmer över oss. En pytteliten uppsida med klimatkatastrofen är ändå att den första höstmånaden tycks ha konverterats till en sommarmånad. 

Det här bröllopet kändes som sagt väldigt svenskt. Vigseln ägde rum i en äppelodling full av rodnande Cox Pomona och Ingrid Marie. En släkting spelade trumpet när brudparet trädde in. Några andra gäster framförde en svensk visa. Festen var inhyst i en faluröd lada och allt var på det hela taget magnifikt rustikt. Det enda lite mer barbariska inslaget var möjligen ett par flådda lamm som helstektes över öppen eld, uppspända på stora spett. Å andra sidan var djuren smarriga när de väl var färdigstekta.  

Kvällen fylldes av fyndiga tal, sång och folkmusik. Samt judisk ringdans, horrah, på grund av brudens härkomst. Men efter Hava nagila drog klezmerorkestern lätt som en plätt fram en svensk hambo ur rockärmen, och då blev det genast trängsel på dansgolvet. Det är lätt att glömma när man är stadsbo, men folkdanskunskaperna lever faktiskt kvar i befolkningen, särskilt i familjer som har något slags anknytning till landsbygden.  

Det var i alla fall riktigt jädra röjigt – och när jag två helger senare bevistade premiären av Henrik Dorsins Svenska revyn kändes den på något vis väldigt besläktad. Efter tre timmars show och ridåfall var stämningen på topp och jag skulle gärna ha festat vidare med en rejäl hambo eller polska.  

Om ni vill ha en riktig recension av Svenska revyn så läs Mikael Timm på sidan 45. Jag ska här bara konstatera att föreställningen trots sitt tema – svensk kultur – inte var det minsta kulturkrigisk. I stället var den hundra procent mys.  

Upphovsmannen Dorsin har valt att vara konfliktundvikande på ett lite gammsvenskt vis, som det var förr, innan sociala medier drev upp bråknivån i samhället. Tonen sätts redan i det första sångnumret, som efterlyser ”lite mer förståelse och empati / lite mindre förebråelse och hysteri.”  

Revyn innehåller en hel del skojiga stereotyper av svensk bonnighet – de enda man ostraffat kan raljera över idag, då minoriteter, etniciteter och kön blivit minerad mark. Här finns också noll drift med nutida klimataktivister eller gangstrar, trots att figurer som Greta eller Kurdiska räven och Jordgubben torde vara oemotståndliga att skoja om för varje humorist. 

Men Dorsin rundar samtiden. I stället sjungs blåbärspajens lov och Dorsin, Vanna Rosenberg och Johan Ulveson vältrar sig i nationalromantiken som glada svenska ekogrisar i gyttja. Det är rakt igenom underbart – och samtidigt ren skygglappslycka. Egentligen är det otroligt att Dorsin går iland med en så världsfrånvänd revy när läget är så allvarligt i Sverige och världen. Eller så är det just vad vi behöver, något harmlöst opolitiskt men glatt röjigt som min väninnas stora feta svenska bröllop.  

Strutsbeteende när mycket är jobbigt. Kan inte alla bara vara snälla mot varann? Jag kan nästan inte tänka mig en mer svensk fråga. 

***

Text:

Toppbild: Andreas Johansson / Scalateatern