Kan Löfven förlora valet?

Åtta veckor är en lång tid i politiken, men sällan har veckorna varit längre än just nu .

För åtta veckor sedan såg alliansen ut att vinna valet 2014 på walkover. Så tömt på all kompetens var socialdemokraterna under Håkan Juholt. Borg var världens bästa finansminister. Schlingmann definierade Sverigebilden.

När moderaterna nu ska hålla sitt årliga möte är det en ny värld som väntar dem.

I dag tror i princip alla bedömare att Stefan Löfven kommer vinna valet 2014 på walkover. Mätningarna visar visserligen bara på dött lopp mellan blocken, socialdemokraterna är näppeligen ikapp moderaterna. Men valvinden har vänt med orkanstyrka. Reinfeldt är plötsligt inte bara visionslös och passiv, utan ängslig och förvirrad. Media frossar i att Anders Borg fått en rival, akademikern Magdalena Andersson (s), som är ännu mer torrt ekonomistisk än han själv.

Man kan fortsätta listan över allt som förändrats. Då: sekteristiskt vänsterparti. Nu: Sjöstedt stormar fram på vänster-flanken. Då: mp hotar knäcka s i städerna. Nu: Fridolins smekmånad över. Då: Juholt läcker missnöjesröster till sd. Nu: sd backar överallt.

Visst är det något för tidigt att tala om hur det går i valet om ytterligare 131 veckor, men problemet för alliansen är att det just nu inte finns minsta tecken på ett trendbrott. Finanskrisen, som under fyra år givit regeringen förtroende för statsfinanserna, har gått över i en ny fas av stigande långtidsarbetslöshet där moderaterna inte har några nya förslag.

Vad kan rädda alliansen? Tre faktorer borde vara nödvändiga, men inte tillräckliga villkor:

1. Småpartiernas revolt:

Jan Björklund ägnade folkpartiets riksmöte inte åt skolan utan åt ungdomslöner. Det är ett tecken på den strid som nu blossar upp i alliansen. »Småpartierna«, som de även själva kallar sig numera, är trötta på att kuschas av finansdepartementet (m).  Det kan tyckas paradoxalt att en intern strid ska bana vägen för valseger, men det alliansen behöver mer än något annat just nu är en andra våg av nya personer och initiativ. Även om moderaterna förlorar valet 2014 behöver inte alliansen göra det.

2. Moderaterna måste ned på jorden:

Någon som minns debatten om att vi skulle gå i pension vid 75? Problemet med Reinfeldts utspel (liksom hans »vision« om ett Sverige fullt med 100-åringar i Almedalen i fjol) är inte att det i sak är fel, utan att det är frikopplat från dagens akuta verklighet. Moderaterna har befunnit sig länge på små rosa moln av framtidskommissioner, Sverigebilder och filosofiska spånmöten med brittiske premiärministern. Det är skrämmande likt Blairs New Labour, från politisk spinn blandat med konkret till bara mer och mer spinn. Reinfeldt har redan gjort otaliga »resor i verkligheten« där han »talat med vanliga människor«. Nu måste han bli konkret, direkt och närvarande i debatten. Eller lämna över till någon annan.

3. Sluta vara rädda för Löfven (och Andersson):

Alliansen har varit bortskämda länge med att socialdemokraterna varit sin egen värsta fiende. Nu breder en slags panik ut sig bara oppositionsledaren klarar hela meningar utan grodor eller om en socialdemokrat är trovärdig om ekonomin i TV.

Faktum är att Löfven hittills inte sagt mycket. Det mest minnesvärda är hans smärtsamma tjuvnyp mot Reinfeldt där Löfven, tvärtemot statsministern, inte alls tycker att näringslivet är ett särintresse. Liksom valet av Magdalena Andersson och beskedet att jobbskatteavdragen och rut inte rivs upp, är det tecken på att Löfven styr mot mitten. Men om moderaterna är förlamade om arbetslösheten är socialdemokraterna katatoniska.

Enligt Magdalena Andersson är lösningen »kunskapslyft« och utbildning av ungdomar. Det är det Göran Persson sa på sin tid, det Anders Borg upprepat i flera år. Ingen säger emot Andersson om att läskunskaper i småskolan avgör framtidens arbetslöshet. Frågan är dock om det avgör långtidsarbetslösheten våren 2012.

Detta är och förblir alliansens bästa angreppslinje.  »Vi kanske inte gjort tillräckligt mot arbetslösheten men några av oss är i alla fall beredda att göra något medan ni vill gå tillbaka till det som garanterat misslyckats.«

FÖR ÖVRIGT kan svensk vapenexport till Saudiarabien mycket väl användas för att döda demonstranter. För nästan exakt ett år sedan invaderade Saudiarabien grannlandet Bahrain för att kväsa ett folkligt uppror mot emiren i Manama.

Om svensk förvarsindustri bygger sin överlevnadsstrategi på att man måste få exportera till blodbesudlade instabila diktaturer så gräver man i praktiken sin egen grav.