Kan man verkligen bli oskuld?
Den svenska synden handlar numera sällan om pengar.
Toppbild: Unsplash
"How to become a virgin". Det är en bra titel.
Boken var andra delen av Quentin Crisps självbiografi. Han beskrivs som "arguably England’s best known homosexual" i en samtida – 1981 – reklamtext. Det är ingen dålig titel, det heller.
Men, oaktat det, kan man verkligen bli oskuld?
Stockholms stadsmuseum samlar in minnen från åttiotalet, hörde jag på radion häromdagen. En av de intervjuade berättar om att de åkte till Sicilien och … tihi … BADADE TOPLESS! För det gjorde man då, om man var svensk tjej.
Ja, det är ju sant. Men varför är det så fnittrigt i dag? Är inte det en bättre fråga?
Försöker slå lite om saken på nätet, men får inga övertygande svar. Däremot en hel del exempel på samma återgång i prydhet; någon har lagt ut en bild som visar att till och med i serietidningen Bamse var sjöjungfrur topless på åttiotalet.
Pendeln mellan skamlöshet och prydhet är inget unikt för vår tid, förstås. Dick Harrisson skrev i Svenskan för någon vecka sedan om rivaliteten mellan Michelangelo och Leonardo da Vinci. När Michelangelo kom dragandes med David – skulpturen, inte den livs levande kungen av Israel – utbröt en tvekamp om var den skulle stå, men också om hur mycket som skulle synas. Da Vinci fick till slut till en "anständig dekor" i form av en mässingsgirlang med kopparlöv över genitalierna. Och så finns historien om att det någonstans i Vatikanmuséet finns lådor fulla med avhuggna snoppar som en gång suttit på de antika statyerna.
I våra dagar kan man alltid skylla på amerikanerna. Puritanerna lämnade Europa för den Nya världen. Tids nog kom puritanismen tillbaka över Atlanten i alla möjliga former: bikiniöverdelar, baddräkter på småbarn, den märkliga seden att raka av allt könshår, som på något sätt både är ett uttryck för sexualskräck och porrindustri.
Och där har vi kanske svaret på frågan: visst kan man bli oskuld. Allt som krävs är lite puritanism.
Det handlar om mer än nakenhet.
Det brukade heta att Sverige inte hade sexskandaler. Det som drog ned folk från höga höjder i det här landet var pengar. Att använda fel kort när man köpte choklad. Att inte betala sina räkningar. Att helt enkelt tjäna lite för mycket. Men nu är det sexskandaler som gäller här också.
Hela den härva som till slut resulterade i polischefen Mats Löfvings död fångade inte svenskarnas fantasi på grund av att någon fått bära pistol utan anledning, fiffel vid någon tillsättning, eller friserade meriter. Det var den i bland halvkvädna, i bland mer vågat skisserade historien om sängeskapader – vem har legat med vem? – som gav berättelsen nerv. Och nu Ingerö och Skyttedal.
Kristdemokraternas lilla skandal är så fumligt genant att den inte ens går att kalla en sexskandal. Möjligen en sängskandal. Enligt offrets egen version: en full man tar en full kvinna på låret tre gånger och lommar sedan iväg, avvisad. För nio år sedan. Sverige är chockerat. Ett parti skakat i grunden. Glödande ledartexter i de största tidningarna.
När metoo varit som bäst har räfst- och rättartinget avslöjat systematiska övergrepp, ofta dolda under en hycklande yta av sexuell frigjordhet. När metoo varit som sämst handlar det mer om nypuritanism än om något annat. Plötsligt är vi tillbaka i en värld där kroppar och nakenhet är livsfarliga saker. Där kvinnors dygd ständigt hotas av dräglande rovdjursmän. Där sexuella impulser är ett avskyvärt hot. Där vuxna människor behöver rättsvårdande myndigheter för att klara upp vad som trots allt är rätt vardagliga gränsöverskridelser. Så var det med den svenska synden.
Hur man blir oskuld? Gör som svenskarna.
