Kan vi få nog av ångest?
Vart man än riktar blicken verkar det vara allra mest synd om medelklassen trots att just den håller kulturen under armarna.
Toppbild: Erik Wåhlström / Studio Bon / Dramaten
Det är med ångesten som med Ville Vessla. Det kan vara svårt att få ögonkontakt men skorna sticker alltid fram bakom gardinen.
Dessa vinterveckor kan man dock tydligt se ångesten på scen. Utvecklingen i Europa har hunnit i fatt Bergmans filmmanus Skammen från 1968 och Dramatenchefen Mattias Andersson sätter upp den som pjäs.
Huvudpersonerna är två musiker som inbördeskriget tvingat till arbetslöshet. Eva ägnar sig åt grönsaksodling och mannen försöker skriva en C-uppsats om förskolepedagogik. De två orkestermusikerna Bergman såg framför sig är här avslagna indie-popare. I Bergmanfilmen tror jag på deras fragilitet, de ser så ynkliga ut. I Bergmans manus bär mannen en utvättad pyjamas och kvinnan en ”ytterst flärdfri särk”. Dramatens unga par ser ut att ha köpt myskläder på NK, om än på förra årets rea. Det är vitt, grått och beigt som i en äldre Norén- pjäs, men Skammen är tänkt som ett krigsdrama inte ett middagsgräl.
Kriget dundrar in och vad som på Bergmans tid var ett metaforiskt hot (krig var en utom-europeisk syssla) är i dessa dagar ett verkligt hot. Filmen slutar med att paret inväntar döden i en liten båt på ett stilla hav. Pjäsen slutar med att den genuskorrekte maken visar sig vara kapabel till våld vilket nog bara överraskar den som aldrig sett en tv-deckare.
Med undantag för Peter Anderssons hotfulle granne är filmens dova energi borta. Så förvånande nog håller filmen bra, medan pjäsen är välmenande velig. Nå, inte ens DN:s främste moralist, Björn Wiman, påstår att livet som medelklassare skulle vara roligt. Lika bra att tugga i sig.
Men om man nu envisas med att vilja bota ångesten? Då är det bara att promenera vidare till Operan som haft premiär på vad som nog blir en klassiker. Under den anspråkslösa titeln En kopp kaffe sammanfattar koreografen Mats Ek samma halvsekel som vagt speglas på Dramaten. Men Ek gör tvärtom. I stället för att förenkla låter han idéerna flöda. Här finns ingen handling men desto fler associationer. Dansarnas kroppar kan bli vad som helst: en möbel, en stock, ett nyfött barn, ett åldrat par. Sekvenserna är korta, pregnanta och överraskande. Det är samma självklara fantasifullhet som när ett barn förvandlar en kastrull till ett slott. Allt går att säga med rörelser. Mats Ek har fått alla med sig. Anders Hillborgs musik och Marie-Louise Ekmans oväntat strama scenografi där kläderna påminner om en sf-film från 20-talet, förstärker och berikar dansen.
Det går så fort så jag hinner inte urskilja just Ville Vesslas fötter på scenen, men han är nog där. Kroppens ångest och manlighetens förfall syns i alla fall tydligt. Feministerna virvlar runt med revolutionens flaggor - men applåderar förstås männen, för till skillnad från de flesta koreografer vågar Mats Ek använda humor mitt i allvaret.
Glädjen segrar över ångesten. Föreställningen blir en livsresa på 35 underbara minuter som får mig att hoppas på ett långt liv och en generös kulturpolitik med starka institutioner. Just det som inte syns i den bisarra men onekligen underhållande tv-serien På armlängds avstånd som visar hur hårt livet kan vara sedan högerpolitiker lagt ned allt kulturstöd. Avsikten är förstås polemisk men på vägen återupprättar serien finkulturen. För de som lider i detta framtida Sverige är inte deckarförfattare och Mello-musiker utan finrums-konstnärer som Mats Ek, Anders Hillborg och Marie-Louise Ekman.
Så vart man än riktar blicken verkar det vara allra mest synd om medelklassen trots att just den håller kulturen under armarna.
Toppbild: Pressbild för pjäsen Skammen
***
Läs även: Jag vänder samtiden ryggen
Läs även: Spontanitet är för losers
Det är med ångesten som med Ville Vessla. Det kan vara svårt att få ögonkontakt men skorna sticker alltid fram bakom gardinen.
Dessa vinterveckor kan man dock tydligt se ångesten på scen. Utvecklingen i Europa har hunnit i fatt Bergmans filmmanus Skammen från 1968 och Dramatenchefen Mattias Andersson sätter upp den som pjäs.
Huvudpersonerna är två musiker som inbördeskriget tvingat till arbetslöshet. Eva ägnar sig åt grönsaksodling och mannen försöker skriva en C-uppsats om förskolepedagogik. De två orkestermusikerna Bergman såg framför sig är här avslagna indie-popare. I Bergmanfilmen tror jag på deras fragilitet, de ser så ynkliga ut. I Bergmans manus bär mannen en utvättad pyjamas och kvinnan en ”ytterst flärdfri särk”. Dramatens unga par ser ut att ha köpt myskläder på NK, om än på förra årets rea. Det är vitt, grått och beigt som i en äldre Norén- pjäs, men Skammen är tänkt som ett krigsdrama inte ett middagsgräl.
Kriget dundrar in och vad som på Bergmans tid var ett metaforiskt hot (krig var en utom-europeisk syssla) är i dessa dagar ett verkligt hot. Filmen slutar med att paret inväntar döden i en liten båt på ett stilla hav. Pjäsen slutar med att den genuskorrekte maken visar sig vara kapabel till våld vilket nog bara överraskar den som aldrig sett en tv-deckare.
Med undantag för Peter Anderssons hotfulle granne är filmens dova energi borta. Så förvånande nog håller filmen bra, medan pjäsen är välmenande velig. Nå, inte ens DN:s främste moralist, Björn Wiman, påstår att livet som medelklassare skulle vara roligt. Lika bra att tugga i sig.
Men om man nu envisas med att vilja bota ångesten? Då är det bara att promenera vidare till Operan som haft premiär på vad som nog blir en klassiker. Under den anspråkslösa titeln En kopp kaffe sammanfattar koreografen Mats Ek samma halvsekel som vagt speglas på Dramaten. Men Ek gör tvärtom. I stället för att förenkla låter han idéerna flöda. Här finns ingen handling men desto fler associationer. Dansarnas kroppar kan bli vad som helst: en möbel, en stock, ett nyfött barn, ett åldrat par. Sekvenserna är korta, pregnanta och överraskande. Det är samma självklara fantasifullhet som när ett barn förvandlar en kastrull till ett slott. Allt går att säga med rörelser. Mats Ek har fått alla med sig. Anders Hillborgs musik och Marie-Louise Ekmans oväntat strama scenografi där kläderna påminner om en sf-film från 20-talet, förstärker och berikar dansen.
Det går så fort så jag hinner inte urskilja just Ville Vesslas fötter på scenen, men han är nog där. Kroppens ångest och manlighetens förfall syns i alla fall tydligt. Feministerna virvlar runt med revolutionens flaggor – men applåderar förstås männen, för till skillnad från de flesta koreografer vågar Mats Ek använda humor mitt i allvaret.
Glädjen segrar över ångesten. Föreställningen blir en livsresa på 35 underbara minuter som får mig att hoppas på ett långt liv och en generös kulturpolitik med starka institutioner. Just det som inte syns i den bisarra men onekligen underhållande tv-serien På armlängds avstånd som visar hur hårt livet kan vara sedan högerpolitiker lagt ned allt kulturstöd. Avsikten är förstås polemisk men på vägen återupprättar serien finkulturen. För de som lider i detta framtida Sverige är inte deckarförfattare och Mello-musiker utan finrums-konstnärer som Mats Ek, Anders Hillborg och Marie-Louise Ekman.
Så vart man än riktar blicken verkar det vara allra mest synd om medelklassen trots att just den håller kulturen under armarna.
Toppbild: Pressbild för pjäsen Skammen
***
Läs även: Jag vänder samtiden ryggen
Läs även: Spontanitet är för losers
