Kan vi glömma att fanskapet någonsin existerat?

Alla sunda människor gillar en underdog. Det är oftast bra: se bara på det enorma folkliga stödet för Ukraina. Problemet är bara att alla underdogs inte är sunda. 

Faktum är att en del underdogs inte ens är underdogs. Boris Johnson och Donald Trump, båda metropolminglare från förmögna familjer, är vår tids främsta exempel på detta maskeradnummer.  

Elitskolornas och de lyxiga tidningsjobbens Johnson poserade med framgång som dråpligt stamfyllo på allas tänkta favoritpub, men verkade när allt kom omkring i ett system som slutligen gjorde sig kvitt honom. Fastighetsmiljardären, TV-kändisen och New York-ikonen Trump lyckades som presidentkandidat 2016 framställa sig själv som en outsider – han som skulle ”rensa träsket” i Washington – och frodas alltjämt i ett system som inte kan motstå honom. 

Hur lyckas han? Hur kan en kandidat som redan innehaft landets högsta ämbete i fyra år lura i folk att han är en stackars uträknad utböling till underdog? Det måste krävas rätt mycket. Och rätt mycket är det också som sker just nu, på åklagarmyndigheter och i domstolar runt om i USA. Fortsätter dramat så här sitter Trump nästan säkert i fängelse under nästa års valrörelse. 

För en vanlig kandidat vore det något av en olägenhet. Visst, Joe Biden vann valet 2020 från sin isolering i en källare i Delaware – men han satt där för att han följde lagar och pandemiregler, inte som ett straff. Men Trump är ingen vanlig kandidat. Alla dessa åtal är precis vad han behöver. Processerna gör honom inte bara till martyr, en status som amerikanerna inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till, eftersom det luktar lite loser; de gör honom till förföljd. De gör honom, och här kommer jackpotten rasslande, till rebell. 

Dessutom en rebell vars uppror alla som vill kan bli en del av. Huvudlinjen i Trumps budskap på sistone har varit att ”regeringen” (staten, under Joe Bidens ledning) är ute efter att sätta dit vanligt folk, och själv råkar han bara vara i vägen. Faktum är, om man får tro Trump, att han är det enda som står emellan vanligt folk och ett gigantiskt, woke-liberalt koncentrationsläger. 

Och det är ju jävligt mycket roligare än om han bara hade suttit i palatset i Florida och gnällt om valfusk. Vi kör Hollywoodtestet här: vilket blir bästa filmen, en gubbe som struttar runt och spelar golf och jämrar sig lite över forna dagars glans, eller en gubbe i orange fångdräkt som sitter och skriker om att han är världens mest orättvist behandlade politiska fånge? 

Det tragikomiska i sammanhanget är att Biden, som MAGA-rörelsen ständigt beskyller för att driva politisk häxjakt på Trump, sannolikt avskyr dessa åtal. Allt han någonsin velat göra är att ignorera sin företrädare så att USA och resten av världen glömmer att fanskapet någonsin existerat. ”Bidens justitiedepartement”, som Trumpanhängarna alltid kallar det, lär inte få några ökade budgetanslag under den närmaste tiden. 

Man kan sympatisera med Bidens irriterade hållning. Man kan uppskatta hans instinktiva förståelse för att ett fängelsestraff är det enda som skulle kunna föra Trump åter till Vita huset. Biden har absolut rätt: bäst att bara tiga ihjäl karln och blicka framåt. (Nej, det är inget han säger, eftersom han respekterar rättsväsendets oberoende. Men han tänker det. Alla med ett uns av politik i blodet tänker det.) 

Kruxet är bara att … vad fan ska man göra då? Ska man låta en tidigare president komma undan med att ha försökt göra statskupp? Med att ha roffat åt sig av topphemliga dokument för att sondera prisläget för dylika handlingar ute på världsmarknaden? Med att kort sagt söka förvandla USA till något slags Panama med kärnvapen? 

Det är ett fasansfullt dilemma. En rättsstat kan inte ta den sortens politiska hänsyn, men om den inte gör det riskerar den på lite sikt sin egen existens. 

Valet 2024 ser ut att bli en extremversion av 2016: en gammal beprövad, vördnadsvärd trotjänare mot en livsfarlig, vårdslös upprorsmakare. Vi vet alla hur det gick den gången; vi vet alla vartåt det barkar nu. Gud hjälpe oss. 

***

Läs även: Sverige kan inte vara Nordens Venezuela

Läs även: Äntligen en vettig fredsplan