Kan vi inte bara erkänna vad badhusdebatten egentligen handlar om?
Av rädsla för att uppfattas som islamofob låtsas man att frågan om segregerade badtider inte alls handlar om en specifik minoritet.
Toppbild: TT
Efter ett medborgarförslag ska badhuset i Stockholmsförorten Husby införa könssegregerade bad. Alice Teodorescu ryter till på sin Substack och så rullar debatten igen, för femtioelfte gången.
Jag läser invändningarna och tänker att man inte behöver vara religiös för att halvnaken vilja slippa främlingars kladdiga blickar. Om folk vill vara i fred för det motsatta könet, kanske bara slippa kärringen en stund – låt dem. Dygnet har många timmar, vill de boende i ett område att några förmiddagar ska vikas exklusivt för herrar eller för damer, varför inte? Skulle dessa specialtider få fler att besöka badhuset, bli bättre simmare och kanske förhindra en drunkning, är det värt allt. Omklädningsrummen och bastun är sedan länge könsseparata, varför inte ibland även bassängerna?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Kanske är jag likgiltig i frågan för att jag inte har något emot att då och då dela upp könen. I min synagoga står män och kvinnor för sig i gudstjänstlokalen medan barnen springer som de vill. Jag gillar att under en stund ostört bilda gemenskap med de andra tanterna. Efteråt vid kiddush, den judiska varianten av kyrkkaffe, minglar alla tillsammans. Det är skönt att slippa varandra, skönt att återförenas. Skulle en gubbe under gudstjänsten ställa sig på kvinnosidan eller vice versa, så gör man ingen stor sak. Vi ser oss som konservativa men inte extrema.
”Man bråkar aldrig om det man bråkar om” sa min gamle psykiater. De hetsiga diskussionerna om badhus, religiösa friskolor, ta i hand, slöjor, omskärelse och religiös slakt blossar upp som vore de ställda efter klockan. Svallande känslor, kloka argument för och emot, men debatten stampar på stället år efter år. Vad tjafsar vi om egentligen?
Den röda tråden är att säga islam, utan att säga islam. Genom att stapla berg av rationella argument är förhoppningen att alltför hårdföra muslimer som inte hittar passande skola till barnen och inte får äta, klä sig och bada som de vill, packar ihop och drar dit pepparn växer.
Det handlar om anpassning. En verklig demokrati ska kunna ge utrymme åt, och skydda sina minoriteter. Men när majoritetssamhället alltmer anpassas för att blidka minoriteten börjar varningslampor blinka.
Även migration diskuteras genom rökridåer. Det är inte antalet nyinflyttade som egentligen är problemet, utan sorten. Att säga att Sverige måste välkomna välvilliga, arbetsamma människor som kan försörja sig själva och betala skatt för att samhället ska blomstra, är inte längre kontroversiellt. Däremot går Sverige sönder av grupper som är illojala, som föraktar det land som har tagit emot dem, och som verkar för att ursprungslandets lagar även ska gälla här.
Det som stör mig med den svenska debattekniken att gå som katten kring het gröt, är att så länge man inte talar ur skägget så kastas andra, mindre problematiska grupper, under bussen. Varje gång religiösa friskolor diskuteras ska den judiska gruppen dras med i svepet. Likaså vid diskussioner om omskärelse. För att slippa definiera vad man menar av rädsla för att uppfattas som islamofob använder man hagelbössa i stället för lasersikte.
När vi debatterar små ämnen som engagerar så skönt, slipper vi ta itu med det som är verkligt samhällsomstörtande: Iranska spioner får asyl och planerar mord på svenska civila. Migrationsverket godkänner banditer men slänger ut idoga människor som har fått några hundralappar för lite i månadslön. Socialtjänsten gör mer skada än nytta. Domstolar infiltreras av kriminella. Samhällsbärande organisationer drivs av klaner och styrs med maffiametoder.
På några få decennier har Sverige gått från ett omutbart land till en bananrepublik på dekis. Från vilken ände ska man börja nysta i den oöversiktliga härvan?
Vi silar mygg och sväljer kameler, nagelfar detaljer men missar helheten. Diskutera gärna separata badtider, men erkänn vad som skaver. Skulle exklusiva och privatägda Sturebadet i centrala Stockholm erbjuda mans- och kvinnotimmar hade ingen reagerat. Östermalmsbor förväntas kunna fatta egna beslut och ingen skulle drömma om obligatorisk blandsimning i uppfostringssyfte. Det jag har svårast för med diskussionerna om de kommunala badhusen är det folkhems-osande hoppet om den uppfostrande effekten.
Kanske var det här Sverige gick snett: vi trodde att vi urskillningslöst kunde härbärgera hur många kulturellt avvikande som helst, sedan skulle skolorna, fritidsgårdarna, biblioteken och badhusen ordna resten. Det har inte fallit väl ut.
***
