Kanske borde vi leva som jägar-samlarna

Det är smockfullt på det som mina barn kallar skelettmuseet. Som alla museum är Naturhistoriska riksmuseet främst ett lekland för barn till föräldrar med högskolepoäng. Varför vet jag inte, vilket utbyte de vuxna har av att jaga tvååringar mellan gipsavgjutningar av dinosauriefötter är svårt att se. Jag antar att de, precis som jag, mest vill slippa hemmets fyra väggar i någon timme. 

Min tristess bryts när jag ser en liten figur av ben på en undanskymd hylla i knähöjd. Den är bara en decimeter lång men enligt den pyttelilla skylten är den tiotusentals år gammal, och till skillnad från alla glasmontrar med uppstoppade rävar känns den relevant för mitt liv. 

Jägar-samlare och deras kulturer framstår som ledtrådar, jag kastar mig över dem, läser all info jag hittar (på Naturhistoriska är det några rader) om fynden. Jag ser dem som små tips från människor som är på något sätt renare, närmare sina – och därmed även mina – egentliga drifter än något som pågår i en europeisk huvudstad 2022. Tittar jag tillräckligt noga på deras lämningar kanske jag kan förstå hur jag ska ducka några av vår civilisations mest mördande kulor, tänker jag mig, fly den värsta meningslösheten.

Jag är inte den enda. Netflix har nyligen släppt en lika utskälld som påkostad dokumentärserie med den historiska konspirationsteoretikern Graham Hancock. Ancient Apocalypse frossar i arkeologiska lämningar och vad de kan antyda om förhistoriska vanor och riter, leker med den svindlande tanken på att jägar-samlare var exakt som vi, i en värld som var fullständigt annorlunda. När jag tittar märker jag att jag skiter ganska hårt i Hancocks alternativa historieskrivningar, jag undrar bara: hur levde de? Var de lyckliga? Borde vi göra som de gjorde?

Det jägar-samlarna lagt störst energi på att bygga, är inte för deras omedelbara materiella välfärds skull. De mest spektakulära resterna från människorna som levde för mer än 11 000 år sedan har ofta rituella teman, det som träiga arkeologer brukar sammanfatta som "religiöst", vilket för dem betyder vidskepligt och oupplyst, utan verkligt värde. 

Jag läser om grottorna i Lascaux, de som målades med storslagna jaktmotiv för ungefär 17 000 år sedan. Där verkar det mystiska sammanfalla med det praktiska, en teori är att alla djur på väggarna är målade när de är i brunst, trots att de olika arterna har olika parningssäsong. 

Det konstnärliga temat för lokalerna skulle i så fall hänga ihop med målningarnas förbryllande omfattning (grottorna är stora, på väggarna finns över 600 djur). För under den här delen av människans historia levde man i små, rörliga grupper, där de flesta var släkt med varandra. För att undvika inavel behövde jägar-samlarnas miniklaner helt enkelt någonstans att mötas under rituella former, byta anlag med varandra. Påminner mönstren på väggarna om synvillor man kan få när man dansar i trans? Kanske.

I Ancient Apocalypse filmar de för första gången från Karahan Tepe, en troligen tolvtusenårig slags byggnad där forntidingarna hackat ut rum ur berget, men lämnat en pelargång av höga fallosliknande stenstrukturer mitt i. Ur bergväggen sticker dessutom en enorm skulptur av ett ansikte ut över rummet, och när Graham Hancock beskriver känslan som hotfull fnissar jag. Ansiktet saknar överkropp och axlar, det är placerat på ett skaft, och Hancock drar iväg i en märklig teori om världsomspännande ormsymbolik. Den påträngande, uppåtsträvande figuren är inte alls lik en orm, däremot påminner den en hel del om en erigerad penis. Men inte ur vinkeln som ägaren till den är van att se den, utan hur den kan te sig för en eventuell framtida mottagare, en situation Hancock uppenbarligen har svårt att känna sig bekväm i.

I Göbekli Tepe, den ännu mer storslagna ritualplatsen en bit bort, finns inga spår av vad moderna vetenskapsmän kan kalla praktisk nytta. Strax före jordbruksrevolutionen finns här fortfarande inga spår av bofast civilisation, däremot har man rest tio ton tunga stenpelare innanför höga, dekorerade murar. Hur? Vet inte. Varför? Fest, verkar det som. För här har man även hittat märkligt många kärl av olika slag, bland annat 200-literskar med rester av öljäsning. 

Den lilla statyetten jag såg på hyllan i Frescati var vacker, tillverkad av någon med formkänsla som övat länge, den var omhändertagen av någon som värderade den. Att våra kroppar och psyken är som deras svindlar, jag märker att jag mår bra av att härma deras kosthållning, av att gå långt som de, av att undvika elektriskt ljus på kvällen. Det svåraste att imitera visar sig vara det mest monumentala, att samlas och skapa något heligt.

Läs även: Jag saknar metoo-männen och deras plumpheter

Läs även: De unga fattar ingenting