Kanske gör svenskarna rätt i att inte skaffa barn?
Barn belastar visst föräldrarnas karriärer, deras koldioxidsaldo – eller hela samhället i stort.
Toppbild: TT
Barn är inte längre en gåva, och absolut inte någon välsignelse. De för mest elände med sig.
Den insikten, som inte är min egen, får jag allt oftare förmedlad till mig via medierna och det som kallas den allmänna debatten. En stark känsla av utanförskap kan då uppstå eftersom jag själv oftast blir glad av tanken att jorden kommer att snurra vidare med nya människor när jag lämnar in.
Barnets århundrade, det som Ellen Key talade om, har gått över i de unga vuxnas självförverkligande epok. Det finns annat än blöjor och barnböcker att lägga lönen på.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nyligen läste jag en artikel om en ung kvinna, som hade steriliserat sig för att inga eventuella barn skulle komma i vägen för hennes sju årliga klimatkompenserade jordenruntresor med flyg. Hon och pojkvännen beskrev sig som "rebeller som utmanade barnnormen"; genom steriliseringen gick "drömmen om total barnfrihet" i uppfyllelse.
På det här viset undviker de sina föräldrars sorgliga öde.
Det kan naturligtvis finnas goda skäl att inte vilja ha barn; etiska, sociala, känslomässiga eller ekonomiska, en insikt om den egna oförmågan. Att någon vill skaffa nio barn i ett samhälle som det svenska är svårare att förstå. Men självvald barnlöshet kan också ha något sorgligt över sig, särskilt om den motiveras i krassa, instrumentella termer.
Demografi har blivit det nya modeordet och tillsammans med fertilitetssiffrorna ger den samhällsplanerarna ständigt huvudbry. Hur ska allting kunna fungera och hänga ihop om barnen är för få – eller för många? I det första fallet kommer ingen att ta hand om de gamla och i det senare fallet förmår ingen ta hand om alla ungarna.
FN-organet United Nations Population Fund har just publicerat en rapport, "8 Billion Lives: Infinite Possibilities", som inte längre skrämmer med överbefolkning utan i stället ser det som en möjlighet att de många barnen i de barnrika länderna skulle kunna migrera och söka försörjning i länder med få födslar.
Två tredjedelar av jordens befolkning bor i länder där födelsetalet är lägre än 2,1 barn per kvinna, den siffra som anges som den så kallade "ersättningsnivån". Flest barn föds olämpligt nog i konfliktfyllda länder som Somalia, Mali, Tchad och Centralafrikanska republiken. I FN-rapporten varnas dock bestämt för samhälleliga åtgärder som vill påverka barnafödandet uppåt eller nedåt eftersom sådana sägs minska kvinnors frihet. Precis som i andra FN-sammanhang undviker man att tala om hur och var, i vilka länder och sammanhang, den friheten är särskilt begränsad.
I stället mynnar texten ut i fluff om att vi åtta miljarder tillsammans måste skapa en hållbar, jämlik värld där alla kan göra sina egna val.
Ter sig framtidsutsikterna dystra håller man i plånboken, eller intalar sig att om färre barn lämnar fotspår i sanden blir koldioxidavtrycken i miljön mindre. Att döma av de fallande födelsetalen i så skilda samhällen som de amerikanska, kinesiska och iranska, existerar inte någon ideologi som spritter av optimism.
Nu när barn här hemma i Sverige så ofta skildras som hinder i vuxnas karriärplanering, behöver man fråga sig hur de som ändå föds blir omhändertagna. Svaret är naturligtvis att det beror på; oron gäller dem som far illa.
En hel eller åtminstone halv generation har fått sjukdomsdiagnoser i stället för ordentliga skolor. På nätet existerar inga skyddsnät. Barn könskorrigeras och könsstympas. Allt fler blir överviktiga, även det ett tecken på bristande omsorg. Många föräldrar har ett mer intimt förhållande med sin mobil än med tvååringen i vagnen.
De senaste åren har runt 3 400 barn årligen blivit omhändertagna enligt LVU. Våld används fortfarande som uppfostringsmetod. Jag har hört chefer hos socialtjänsten i miljonprogramsområden säga att man egentligen borde ta hand om alla barn som bor där. Det är naturligtvis en grov överdrift, men den antyder att de som kampanjar och påstår att svenska socialsekreterare stjäl muslimska barn har en annan uppfattning om barnuppfostran. Man måste ju också till sist fråga föräldrarna till dem som skjuter, hotar och rånar om de tycker att de själva har gjort några fel.
Ur världens mest förutsägbara och ombonade samhälle har en helt ny otrygghet tillåtits kliva fram. Något större svek mot de yngsta är svårt att föreställa sig.
De enda som kan vara mer ointressanta och ovälkomna än barn är de som blivit gamla utan att inse att de därigenom mest är i vägen.
***
Läs även: "Dina föräldrar beter sig omänskligt"
