Kanske har Meloni en poäng om kapitalismen
Kanske gillar de flesta faktiskt inte att få sin intimsfär exploaterad av företag, baserade på andra sidan jorden, vars ägare du inte har något gemensamt med och absolut inte kommer att springa in i på gatan.
Toppbild: Domenico Stinellis / AP
När vänsterteoretiker som Michel Foucault formulerade sina konspirationsteorier fanns inget finare. Att peka på hur den tänkta eliten – auktoriteterna, lite sådär i allmänhet – designat samhället för att gynna dem själva och underminera folkets frihet, ansågs inte bara klarsynt och modigt, utan svincoolt. Foucaults segerturné mellan universiteten tog aldrig slut, han körde vit Jaguar, pratade långsamt i tv, citerades av alla och låg med allt han såg.
I dag är det i stället högern, en särskild sorts höger, som pratar på samma sätt. Dokumentären Alex’s War (2022) följer programledaren och konspirationsteoretikern Alex Jones, det amerikanska fenomenet som av vissa sägs vara orsaken till både Donald Trumps framgångar och stormningen av Kapitolium i januari förra året.
Nyligen blev Alex dömd till sammanlagt femhundra miljoner kronor i skadestånd för att ha hävdat att en skolskjutning inte var något mer än myndigheternas dimridåer, vilket verkar ha satt en slutgiltig plugg i hans verksamhet. Samtidigt som han har kunnat samla miljontals tittare och påverka den politiska debatten enormt har han behövt hitta en ny IP-adress för sin kanal Info Wars snudd på dagligen. Hans sort skulle knappast bli insläppt på ett lärosäte med aktning, hans ideologiska fränder tillåts inte ens på grisiga internetplattformar.
Det är lätt att avfärda den här typen som paranoida dårar. Eller ännu värre, opportuna medieprofiler som utnyttjar människorna på samhällets botten och deras behov av att hitta en förklaring till allt som gått fel, en gemensam fiende. Samtidigt gör de egentligen någonting som är rätt viktigt i en demokrati: påminner om att de längst upp inte alltid delar intressen med resten, berättar den alltid aktuella historien om att makt korrumperar.
Liberalernas partiledare Johan Pehrsson firade kanske mest av alla under den svenska valnatten. Sedan dök hans liberala kollegor i EU-parlamentet upp, det bleka morgonljusets ångestspöken, fulla av jobbiga frågor som hade med den hårda verkligheten att göra. Samtidigt som Pehrsson inledde regeringsförhandlingar med Sverigedemokraterna lugnade han de oroliga liberalerna i Europa med att förklara att samma parti är hans ”huvudsakliga motståndare”.
Helt fel har han inte. Den allra största skillnaden mellan partierna handlar kanske inte om rötter eller tonläge, utan om inställningen till överheten och den globala kapitalismen. Den nyliberale ikonen Johan Norberg har drillat flera generationer väljare att tänka på megaföretag och deras internationella handel med tacksamhet och värme. Vill du inte att barn ska svälta? Öppna gränserna och sänk skatten!
Den nya så kallade högern har en annan inställning. Sverigedemokraterna var inte inbjudna till näringslivslobbyns valvaka på Timbro. Även om den svenska nyhögerns största fokus är de mest akuta frågorna som rör migrationen, är de mer skeptiska till även resten av det globala projektet – EU, Nato och den fria handeln inkluderade. Det är ett system som anses gynna någon annan, långt borta. Som aldrig är lojalt mot den lilla människan, tvärtom kör över henne i jakten på stordriftsfördelarna.
Efter den populistiska högerns valseger i Italien har det cirkulerat ett tal av Giorgia Meloni. Hon är rasande över hur den globala kapitalismen rycker upp människan ur familj, identitet och rötter för att omvandla henne till en perfekt konsument. Enligt svenska liberaler och vänsterpersoner är talet fullt av vad som kallas antisemitiska hundvisslor, och det är mycket möjligt att Meloni är den sortens dåre som dragit pilar mellan det judiska folket och den globala konspirationen till allas vår nackdel.
Men faktum är att Melonis kritik påminner en hel del om Walter Benjamins, den judiska mystikern och kulturmarxisten som tog sitt liv i landsflykt från nazismen. Helt utan fascism kunde han i Capitalism as Religion argumentera för att kapitalismen bör studeras som en kult, utan nåd och sträng mot sina avfällingar. Precis som religionen är den formgiven att döva människors oro och tvivel, men den kommer att leda henne till ett ”förtvivlans hus”.
Egentligen är idén kanske inte så krånglig, eller så mörkt konspiratorisk. Kanske är det så enkelt att de flesta kanske faktiskt inte gillar att få sin intimsfär exploaterad av företag, baserade på andra sidan jorden, vars ägare du inte har något gemensamt med och absolut inte kommer att springa in i på gatan. Kanske ligger det något i att de kortsiktiga ekonomiska incitamenten har drivit människor ifrån det som faktiskt ger deras liv en känsla av mening. Kanske har den så kallade nyhögern plockat upp det vänstern tappat.
***
Läs även: Giorgia Meloni – Italiens prima donna
