Kanske ville stenkastarna bara ha lite kul

Jag gick i sjunde klass när jag blev suspenderad från skolan i en vecka. Jag hade varken spöat någon eller skrikit hora, inte dykt upp i skolan full eller ens rökt på skolgården. Motiveringen löd att min rektor "inte orkade se mig mer, på ett tag".

Mitt uppviglande, intrigerande och allmänna jiddrande i skolan hade inte någon särskild anledning. Ordningsstörningarna har varit lite svåra att analysera i efterhand, för inga av förklaringarna man brukar kunna läsa om i tidningarna stämde på mig, trots mitt kvarsittningsrekord. Jag hade det inte jobbigt hemma, fick ganska lagom kompisar och mina betyg var bra, kanske bäst. Ändå sparkade jag en dag in dörren till lärarrummet. Var det mest för att det var kul?

Historikerna Martin Ericsson och Andrès Brink Pinto analyserar de återkommande ungdomsupploppen i mitten av 1900-talet. Det är oerhört svårt att hitta en utlösande faktor till massbråken, till att tiotusentals människor drabbar samman med sabelbärande polis 1948 på Södermalm, som exempel. Däremot nämns att kravallerna sker under påskhelgen, när allt är stängt och de unga och halvunga – de utan så mycket att göra eller förlora – kanske har lite tråkigt.

Påskkravallerna 2022 hade en tydligare tändande gnista, den danske one trick ponyn gjorde en perfekt show. Förutom blodet och bränderna reagerade samhället lika förväntat som den drillade teaterpubliken ska, genast reste sig alla och plockade alla fram de största ord de bar på.

Samtalet efter de våldsamma upploppen i flera stora svenska städer kom att handla om yttrandefrihet eller religionsdito, rasism och hets kontra varje människas eget ansvar inför lagen. Att de som kastade molotovs och stal snutjackor nog hade roligare än på länge, är inte en analys som jag ser ledarskribenterna göra. De väljer sida lika stridslystet som människor i tjuv och polis-lekarna alltid gjort.

Är de som upprörts över koranbrännandet ens riktiga muslimer? hör jag frågas. De är åtminstone inte representativa, påminner man, nervöst. Efter något allsvenskt derbydrama frågade mina släktingar – som ärvt sina årskort i generationer – om huliganer verkligen gillar fotboll, egentligen. Eller är det bara amfetaminister som hittat ett adrenalinstint sätt att festa även dagtid?

Är "bara" verkligen rätt ordval, undrar jag. Är afa-killar och nazister intresserade av politik? Jag hade träffat en som var med i göteborgskravallerna 2001. Vad var ni egentligen arga på, då? frågade jag, som var barn då. Det var mest skojigt att kasta sten, sa han. Upplevelsen av att rusa i rånarluva mot polisens stålskodda halvblod är inte densamma som att söka perfekt sammanhängande argument.

Jag läser om Robin Hood och hans muntra män. I de gamla historierna ingår inte så mycket av vare sig skattefrågor eller ställningstaganden mot successionsordningen. Varken korstågen eller gåvorna till de fattiga är med i de tidiga balladerna, och inte broder Tuck eller lady Marion heller. Det som utmärker Robin – och det som först fått sagorna att fastna i det allmänna medvetandet – är grova skildringar av våld mot övermannen.

Robin Hood lurar sheriffen och är absolut slug och vinnande, men även listen är bloddränkt. I en ballad fångar hans muntra män en munk som ska vittna mot Robin, hackar upp både motståndarens och hans väns kroppar och gräver ner dem på olika platser för att de inte ska gå att identifiera. En underlig hjälte att ta plats i nästan alla barns kanon. Eller?

Carl Gustav Jung kallade det för trickstern, arketypen som rymmer alla de lägre drifterna. Det är en titel komiker och provokatörer som Paludan älskar att ge sig själva, de som genom att strunta i konventioner och bryta tabun kommer lite närmare människans sanna kärna, tänker de sig.

Jag vet inte, jag.

Människans skuggsida är snarare den som låter impulsen till våld omvandlas till handling. Irritation och tristess under en kristen långhelg görs till energi att attackera oskyldig myndighetspersonal och bokstavligen gå över lik.

Jag tänker på mina egna impulser att, i det lilla, leva rövare. På de gånger som skilda intressen blivit bråk och som andra människor blivit riktiga fiender. När skuggan tar över spelar orden liten roll, det är en del av ruset och den livsfarliga befrielsen. Nils Ferlin beskrev det som att:

Jag var en av dem
som – en natt i maj
1814 –
stormade Panthéon,
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.

***

Läs även: Johan Hakelius: Välkommen till framtiden

Läs även: Erik Hörstadius artikelserie om den svenska invandringspolitikens historia