Kaptenen var mysig tills han började prata om judarna

Det är en härlig vecka i Grekland och vi ska göra en utflykt på Acheron, av diktaren Dante utpekad som floden till dödsriket. Båten vi åker med är densamma som de senaste dagarna fört oss från hotellet i havsbukten in till den lilla staden på andra sidan berget. Fartyget är prytt av både grekiska och norska flaggan. Vi tas emot av samma kapten som vanligt, en jovialisk, solkysst grekisk man i sextioårsåldern med lockigt hår och kulmage. Varje gång vi setts har han entusiastiskt berättat att hans fru är från Bergen i Norge. Varje gång har han också uppsluppet och på bruten svenska ropat ”Farmor, mormor!” och pekat på min svärmor.  

”Vad trevligt att det är han som kör båten”, säger jag till de andra när vi kliver på. Det är några minuter kvar till avgång och kaptenen är extra pratsam i dag. Berättar om sin kusin i Norge. Där har allt blivit dyrt, från drivmedel till körsbär. De senare kostar mer än 400 kronor kilot! ”Det är väl kriget”, svarar min svägerska med en suck, ”som driver på prisökningarna.” Han nickar frenetiskt och hakar på: ”Zelenskij vet du – han är jude. Det är han som ligger bakom den här situationen. Det är samma sak med Soros i Ungern.”  

Han ser ut att vilja fortsätta föreläsa på temat men då är det dags att ställa sig vid rodret. Kvar sitter vi, tio judiska släktingar i olika åldrar, långa i ansiktet. Om den charmige kaptenen kastar ur sig sådant till vilken turist som helst som råkar kliva på hans båt, så måste ämnet i hans värld vara helt okontroversiellt. Som att prata om vädret. 

Händelsen fick mig att tänka på en incident jag upplevde i Stockholm tidigare i år. På ett mingel hamnade jag i samspråk med en akademiker som var utländsk medborgare och muslim. Vi pratade om Ryssland, och plötsligt sa han att kretsen av oligarker runt Putin främst bestod av judar. ”Va?” sa jag förbluffat, ”bara judar?” Skribenten medgav att det möjligen fanns någon enstaka uzbek med också, men huvudsakligen alltså judar. Det förhöll sig ju så, upplyste han mig, att judarna styrde tre länder i världen: Israel, USA och Ryssland. Och talet om antisemitism i Ryssland var överdrivet, den fanns inte, av ovan nämnda skäl. Muslimhatet var det verkliga problemet.  

Just då kom en tredje person och jag minglade vidare. En bit bort stod en judisk bekant. Häpet berättade jag vad jag just fått höra. Hon log luttrat och sade att hon hade varit hos sin turkiske frisör samma morgon i Stockholm. När det kom fram att hon hade ett judiskt efternamn framhöll han att hennes släkt ju styrde världen.  

När liberalen Carl B. Hamilton häromveckan lyfte fram judarna som en grupp att särskilt värna, tycks det ha triggat föreställningen om judarnas makt och inflytande hos en del. På Twitter konstaterade skribenten och juristen Dana Pourkomeylian att Hamilton "försa sig" och att det är: "Ingen nyhet att svensk politik gör skillnad på muslimer och judar.” Ett magstarkt påstående. Hennes enda exempel på detta var att ”hade tex inte judarna drabbats av förbud mot icke-medicinsk omskärelse av pojkar hade det (…) drivits igenom för länge sedan.” Tillåt mig att tvivla. I röster räknat är den judiska minoriteten en försumbar grupp jämfört med den muslimska.  

Sedan tillade Pourkomeylian något i stil med att hon nu bara väntade på att bli anklagad av någon liberal för att vara antisemit, men det inlägget tycks nu vara borttaget. Jag tror inte att Pourkomeylian är antisemit. Däremot undrar jag om hon tänkte igenom sitt påstående innan hon twittrade.

***

Läs även: Mina barn behöver en kulturkanon

Läs även: Det här borde svenska journalister läsa