Kära klimataktivister, har ni missat varför det är bondeuppror i Europa?
De motstridiga budskapen som skanderades framför en nedstänkt Mona Lisa vittnar bara om att vi har en alldeles för proppmätt och uttråkad medelklass.
Toppbild: AP / Montage
Om inte ansökan till Liljevalchs vårsalong hade varit stängd sedan oktober skulle jag ha övervägt att skicka in filmklippet från Louvren i helgen. Två kvinnliga klimataktivister, en i sextioårsåldern och en i tjugoårsåldern, kastade soppa (Fransk löksoppa? Hönsbuljong?) på en intet ont anande Mona Lisa. Sedan skrek de slagord framför det nedkladdade mästerverket.
Jag har försökt att begripa vad den politiska aktionen egentligen gick ut på. Det tycks ha handlat om två – sinsemellan motstridiga – budskap. Dels att jordbruket har för mycket klimatpåverkan genom sina fossila utsläpp, dels att det finns människor i Frankrike som enligt aktivisterna inte har råd att äta tre mål om dagen, hunger således. I flera europeiska länder, bland annat Tyskland och Nederländerna som vi kunnat läsa i Fokus, tvingas bönderna att ställa av odlingsmark eller använda mindre effektiva metoder, för att politikerna ska uppnå sina klimatmål. Resultatet blir minskad livsmedelsproduktion och, om det dras till sin spets, hunger – särskilt om det skulle uppstå ett allvarligt krisläge, som en pandemi eller krig.
Det politiska innehållet i Mona Lisa-attacken var med andra ord inkongruent. Den föll också platt som en pannkaka. Sabotage får bara klimatrörelsen att framstå i dålig dager, precis som när aktivisterna i Extinction Rebellion limmat fast sig i motorvägar och hindrat ambulanser att nå sjukhus. Det slags destruktiva beteenden framkallar sällan andra människors sympati. Snarare tydliggörs vådan av att låta en proppmätt medelklass bli uttråkad och sakna mening i livet. Vissa börjar då hitta på ”politiska aktioner” bara för att det äntligen ska hända något spännande.
Om man i stället betraktar Mona Lisa-attacken som ett videokonstverk fångar det vår samtid väl. Förutom att det illustrerar en välmående medelklass radikalisering och tristess kan den även ses som en gestaltning av hur eskatologisk klimattro har fyllt upp tomrummet efter religionen. Det visar också hur delar av västvärlden vill förstöra sin egen kultur och civilisation och anamma talibanernas inställning – det vill säga att den bör störtas.
Men det är inte säkert att juryn för Liljevalchs vårsalong hade antagit videon. Även som konstverk betraktat uppvisar helgens klimataktion en brist på originalitet, eftersom kladda-ner-världsberömd-målning-för-att-rädda-klimatet gjorts vid flera tidigare tillfällen, som van Goghs Solrosor (tomatsoppa) och Vermeers Flicka med pärlörhänge (klister). Man kan misstänka att företeelsen snart blir något av en sport i klimataktivistkretsar, lite som att Gävlebocken måste brinna varje år.
Nästa gång hoppas jag att aktivisterna gör en Oleg Kulik i stället. År 1996 var denne ukrainske konstnär inbjuden till Färgfabriken i Stockholm och vi som var vuxna då glömmer honom aldrig. Han hade som schtick på den tiden att imitera en hund. Naken kröp han runt på alla fyra och morrade och bet minst en besökare. Detta skapade förstås rabalder; på kultursidorna förklarades hans verk vara dadaistiskt.
Nittiotalet var goda tider. Förra året åtalades samme Oleg Kulik i Ryssland för att vara pronazistisk på grund av att hans jätteskulptur ”Big Mother” ansågs driva med sovjetiska krigsmonument. Själv uppgav han att den handlade om en uppslitande skilsmässa. Åtalet gällde tre års fängelse. Jag har inte lyckats få fram vad som hänt honom. Kanske har domen inte fallit än.
Världen har sannerligen förändrats. Att putta utvecklingen i mer positiv riktning kommer att kräva betydligt mer än att skvätta soppa på klassiska mästerverk.
***
