Karin Ernlund är min nya favorit
Centerns partisekreterare är övertygad om sin politiks förträfflighet, trots att man har hamnat under riksdagsspärren.
Toppbild: TT
Jag har en ny favorit. Ni har antagligen inte hört talas om henne, men hon har trots allt ett ganska ansvarsfullt jobb. I den bästa av världar – en sådan värld där folk ångrat sig och gjort bot – skulle hon vara namnet på allas välsignat leende läppar.
Hon heter Karin Ernlund och är partisekreterare i Centerpartiet.
Det var i förra veckan som Ekots mätning visade att Centern fallit ned under fyra procent. Tre procentenheter har försvunnit sedan valet. Ekot frågade Ernlund vad det berodde på:
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
– Vi har den bästa politiken. Men det är klart att det är ett tufft debattklimat i Sverige just nu.
Jag föredrar normalt skriven text framför det talade ordet. Skriven text är effektiv. Är skribenten någorlunda kompetent är den precis och nyansrik. Läsaren kan själv bestämma läshastighet, notera det som är centralt och sålla bort det oväsentliga.
Men i just detta fall erkänner jag mig besegrad.
Det finns inget, för mig, känt sätt att till skriven text rättvist förvandla den stridbara självgodhet som just det här talade ordet gav prov på. Det är något i tonfallet som inte låter sig fångas på papper. Åtminstone inte utan att byta genre till den skönlitterära. Det tog trots allt Astrid Lindgren 160 sidor att måla upp Karlsson på taket ”en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år”, som är ”världens bästa” på allt.
För att vara tydlig: jag påstår inte att Karin Ernlund har fel. Det är mycket möjligt att Centerpartiet har en politik som i någon objektiv mening är världens bästa. Det är möjligt – kanske till och med troligt – att vi har ett rätt trist debattklimat just nu. Det kan vara så att bara 3,8 procent av väljarna för tillfället har den intellektuella förmågan att genomskåda detta; vi har trots allt inte folkstyre för att vi tror att folk i allmänhet ligger över snittet i intelligens.
Karin Ernlund kan ha rätt. Men vi har alla befunnit oss i situationer när vi, till skillnad från andra, råkar ha rätt. Det är inte självklart att vi i sådana situationer deklarerar det så karskt. Vill man övertyga andra är varken Karlsson på taket eller Bagdad-Bob nödvändigtvis de bästa förebilderna.
Men, just därför: Karin Ernlund är min nya favorit.
Problemet, fortsatte hon i den där intervjun i Ekot, är att sakfrågorna hamnar i skymundan, på grund av kulturkriget. Där är jag mer tveksam till att hon kan ha rätt.
Centerns akuta problem är att Muharrem Demirok – Centerns ledare om ni minns honom – hamnat i skymundan. Ironiskt nog dock inte den vecka när de här katastrofsiffrorna kom, för då lyckades Murre faktiskt knipa några rubriker. Med en sakfråga? Nja. Det var Jimmie Åkesson som hjälpte honom upp, genom att påpeka att Demirok fram till i våras var turkisk medborgare. Ett faktum, men också en insinuant förolämpning i kulturkriget. Det är sådant, inte sakfrågor, som Murre använder som hävstång för att åtminstone ta sig till sidan tre eller fyra, då och då.
Jag hör nu, från mina hemliga källor inom Centern, att Murres framtid som partiordförande är under diskussion. Det här går inte bra. Problemet är att Emil Källström – Centerns svar på John F Kennedy, om ni står ut med den antika referensen – knappast är redo att kliva in än. Ska han ta över behöver han få ett parti i sina händer som är redo att ompröva ett och annat. Inte ett parti som redan är världsbäst på allt och bara vill ha en ny galjonsfigur.
Men jag hoppas ändå att Karin Ernlund blir kvar.
***
Läs även: Var ligger mitten?
