Kärnkraft är identitetspolitik
Från början var det tvärtom. Kärnkraften skulle forma vänsterns identitet efter revolutionen, Mao och Vietnam. Den var en praktisk symbolfråga, för den förenade så många kampanjteman:
Miljön, på grund av uranbrytningen, härdsmältan och slutförvaringen. Freden, på grund av den associativa kopplingen till kärnvapen. Antikapitalismen, på grund av den energislukande storindustrin. Småskaligheten, som vänstern tog till sig med u-landsromantiken och gröna vågen.
Ett år efter att det hade smällt i Harrisburg 1979 hölls folkomröstningen. Ungefär 39 procent röstade för snabbavveckling, lika många för Socialdemokraternas och Folkpartiets tråktrygga byråkratavveckling och knappt 20 procent på Moderaternas version av densamma.
Alla skulle avveckla, men resultatet blev alltså att den riktigt vänstriga avvecklingslinjen förlorade med 40 mot 60 procent. Ändå var den allmänna känslan, särskilt på högerkanten, att hippierna och skäggschajaserna vann.
Det satte sig i själen.
Sedan dess har kärnkraften aldrig blivit en teknisk fråga igen. På den politiska högerkanten blev den i åratal, med start vid folkomröstningen, det verkliga lackmustestet. Ingen kunde räknas som politiskt pålitlig som inte hyste en trånande lust till kärnkraft. Nu är vi där igen.
Kärnkraften är en lysande identitetsfråga, även för högerkanten. Den knyter an till den svenska ingenjörssjälen, som har sitt starkaste fäste just inom borgerligheten och i svenskt näringsliv. Kärnkraften kan vara ett verktyg för att peka på kontrasten mellan den egna rationaliteten och kärnkraftsmotståndarnas känslopjunk:
Massor av folk dör av kolkraft, väldigt få av kärnkraft. De olyckor som skett, till och med de värsta, har fått ganska blygsamma konsekvenser. Avfallet från kärnkraften är mycket mindre och mycket lättare att ta hand om än all den smuts och rök som realistiska alternativ innebär. Och så vidare.
Läser ni Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Dagens Nyheter känner ni igen er.
Till höger ger kärnkraften energi åt oändliga resonemang av samma slag som det om hur irrationellt det är att vara flygrädd. Att inte vilja ha kärnkraft är, på den här kanten, inte bara en beklagansvärd åsikt, utan vidskepelse av ungefär samma primitiva slag som tron på tomtar eller planekonomi.
Och det finns något mer. Något som påminner om titeln på den gamla åttiotalsboken »Riktiga karlar käkar inte paté«: Den som ryggar tillbaka inför kärnkraft är en sillmjölke. En jävla lyriker med blommiga kalsonger.
Det här är ett skäl, förutom de sakliga, att det talas om kärnkraften, till och med i EU-parlamentsvalet. Moderaterna vill signalera att de är att lita på. Och att resonemangen om att vara klimatsmart har blivit högsta mode på högerkanten beror också på det här.
Det går att ana ett bakvänt samband. Liberala och konservativa ingenjörer har inte först legat vakna om nätterna med anledning av klimatet och sedan blivit själaglada när de kommit på det här med kärnkraften. De har snarare delat säng med kärnkraften och blivit själaglada när de insett att klimatdiskussionen gör att man kan slå kärnkraften i huvudet på miljömupparna, med hjälp av deras egna argument.
De älskar kärnkraften, därför att den definierar vilka de är.
Det betyder förstås inte att de nödvändigtvis har fel i sak. Kärnkraften har dödat många, många färre än till exempel kolkraft. Till och med färre än vindkraften, enligt en sammanställning. Den skulle kunna spela en nyckelroll i att tvinga ner koldioxidutsläpp.
Jag tvivlar inte på detta. Mina dubier ligger på en annan bog. I mina ögon bygger hela idén med kärnkraft på en naiv tro på den rationella människans förmåga, på att man tar samhällets politiska och ekonomiska stabilitet för given och på en tanklös vurm för det storskaliga och centraliserade. Kort sagt: Kärnkraften är ett segervrål från modernitetens nya människa, som trodde sig ha lämnat historien, ersatt Gud med teknik och inte omfattades av besvärande ödmjukhet. Vrålet upphävs just när världen blivit lös i kanterna och faller tillbaka, in i en instabil form, som vi känner från den förmoderna historien.
Nog borde man få vara en aning skeptisk, utan att bli stämplad som vänsteravvikare?
