Kärnkraft? Ett enkelt ja

Behövs kärnkraft?

För att svara på frågan tänker jag inta en demagogisk ansats samt medvetet överträda etablerade rättesnören om saklig argumentation. Jag ska göra det genom att bryta mot normer som non sequitur, alltså att slutsatsen inte följer av förutsättningarna, och att inte argumentera ad hominem, alltså att angripa personen i stället för att ta sig an sakfrågan. 

Jag gör det därför att frågan om kärnkraften kan besvaras med ett enkelt: ja, och utan behov av utläggningar. Jag gör det också därför att det är en debatteknik som, även om den bryter mot argumentationsanalytiska principer, likväl ger oss andra insikter, som att vissa personer i offentligheten jämt brukar ha fel, och att det därför finns anledning att dra fördel av dem som kontraindikatorer. 

Dock inledningsvis dels en definition, dels ett bemötande. 

Med den kärnkraft som behövs syftar jag på alla former av atomenergi, alltså både genom fission/klyvning och fusion/sammanslagning, i alla säkra tekniska lösningar, såväl de existerande som de som är i utvecklingsstadiet. 

Beträffande avfallsproblemet kring uranklyvning, och den hysteri som piskas upp kring det, ska påpekas att det finns två sorters avfall. Den ena typen; mycket farlig med avtagande skaderisk under en relativt begränsad tid (de farligaste med en halveringstid på 30 år) och den andra typen; mycket långlivad men i praktiken ofarlig om man inte får in det i kroppen. Annat mycket hälsovådligt avfall från industriell verksamhet, som kvicksilver från lågenergilampor eller kadmium från solceller, blir aldrig ofarligt.  

Så till demagogin: 

Den mest kunskaps- och teknikfientliga lag som en svensk regering initierat i modern tid torde vara den så kallade tankeförbudslagen om kärnkraften. Den tillkom som en ändring år 1986, i paragraf 6, i Lag om kärnteknisk verksamhet (1984:3). Med ändringen bestämdes: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” Straffet för brott mot denna lag var fängelse upp till två år, samma påföljd som brottet vållande till annans död. 

Ansvarigt statsråd för det av statsmakten påbjudna tankeförbudet var den socialdemokratiska energiministern Birgitta Dahl i regeringen Carlsson II. Ett decennium före detta intellektuella nidingsdåd, alltså 1976, hade Dahl utmärkt sig genom att förneka det pågående folkmordet i Kambodja under Pol Pot och de röda khmererna, vilket inleddes med tömningen av huvudstaden Phnom Penh april 1975. 

”Alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation. Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få i gång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen”, sa Dahl. 

Poängen är tvåfaldig. Det bör inte vara någon överraskning att en politiker, som på grundval av sina sympatier med en mordisk kommunistregim förnekat ett pågående folkmord, också gick i bräschen för en kunskapsfientlig lag med syfte att hindra teknik och innovation. Och med den folkmordsförnekande politikern som kontraindikator, kan man också ana att det som vederbörande ville förbjuda utvecklingen av, alltså kärnkraft, borde vara något bra och behövligt. 

Men detta är som sagt demagogi och inte argumentation i sak. 

Tankeförbudslagen avskaffades av regeringen Persson 2006. Påmind om sina ursäkter kring folkmordet i Kambodja, gjorde Birgitta Dahl avbön i augusti 1997. 

Thomas Gür är ekonom, kommunikatör, företagare och borgerlig debattör.

Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning. 

***

Läs även: Med bättre kunskaper i demografi hade fler beslut fattats

Läs även: Liberalerna måste välja sida