Kärnvapenspridning gör USA svagare
Donald Trumps strategi för att göra USA starkare gör i stället supermakten svagare. Fler atombomber ligger inte i amerikanernas intresse.
Toppbild: AP
Tanken på svenska kärnvapen övergavs slutligen i försvarsbeslutet 1968. Ett huvudargument var att vårt land inte behövde en egen förmåga till kärnvapeninsatser mot en angripare med kärnvapen. Som försvarsutredningen, vilken föregick beslutet, sammanfattade det: ”Sverige i allt väsentligt är under kärnvapenparaplyet på ungefär samma sätt som oss kringliggande länder kan sägas vara det…” (SOU 1968:10, s 138)
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vilket kärnvapenparaply som Sverige fick skydd av, uttalades betecknande nog inte. Men det hemliga samarbete som Sverige bedrev med Nato sedan 1940-talets slut, och de anpassningar som vidtogs inom ramen för detta, bland annat för att underlätta för det amerikanska strategiska bombflyget att nå mål långt inne i Sovjetunionen, talade tydligt om för både västmakterna och för Moskva, vilka kärnvapen Stockholm ansåg skyddade oss.
I och med Nato-medlemskapet blev det öppen svensk försvarsdoktrin att förlita sig på den amerikanska kärnvapenarsenalen.
Det var därför ett kullkastande av denna tilltro när statsminister Ulf Kristersson i förra veckan berättade att han pratat med Frankrikes president Emmanuel Macron om den franska kärnvapenarsenalen. Detta efter Macrons förslag om en gemensam europeisk kärnvapenstrategi – i linje med den ”strategiska autonomi” som Paris förfäktat sedan mitten av 1990-talet, så som en från Nato och ytterst USA oberoende förmåga till kärnvapenavskräckning.
Kristersson poängterade det omvälvande i den franska beredvilligheten att öppna upp landets kärnvapenprogram för andra europeiska länder. Det var självklart för Sverige att vara med i de samtalen, framhöll han, samtidigt som det i nuläget inte var aktuellt att ingå i ett europeiskt kärnvapensamarbete, men att det var en fråga som behövde diskuteras.
Notera de framtidsinriktade garderingarna om ”nuläget” och ”diskuteras”.
Förklaringen till denna snabba utveckling kring en ändrad inställning till europeiska kärnvapen som även inbegriper ett land som Sverige — vars regeringar genom decennierna gjort ett stort nummer av sina utspel om en kärnvapenfri värld, förbud mot kärnvapen och vidmakthållandet av icke-spridningsavtalet om kärnvapen, NPT – heter givetvis Donald Trump.
Det amerikanska presidentstyrets utspel om Ukraina, Ryssland, Nato, Europas säkerhet och de ekonomiska vedergällningarna samt till och med de militära hoten mot allierade länder fungerar som impulser som främjar ytterligare kärnvapenspridning, vilket nyligen också Timothy Snyder betonade.
Om Ukraina tvingas att kapitulera för den ryska aggressionen blir det en gång för alla uppenbart att de löften som landet fick 1994 om respekt för dess territoriella integritet, i utbyte mot att det gick med på att göra sig av med sina kärnvapen, har varit värdelösa. Vart och vartannat land inom den ryska intressesfären kommer att vilja att skaffa sig egna kärnvapen eller, som nu Sverige, söka ingå nya kärnvapenallianser.
Och inte bara länder som berörs av Ryssland, utan även andra länder i närheten av kärnvapenstater som Kina, Indien eller Pakistan kommer att vilja gå i den riktningen. Indien skrev aldrig på NPT, utan skaffade sig kärnvapen 1974 som en motvikt till den kinesiska kärnvapenarsenalen. Pakistan förklarade att det inte kunde acceptera att Indien hade kärnvapen medan Pakistan skulle avstå, och skrev inte heller på NPT, och skaffade kärnvapen 1998.
Just nu är det iranska kärnvapenprogrammet i blickpunkten, med anledning av fiendskapen med Israel och den uttalade viljan att utplåna den judiska staten.
Men Iran är också granne med Pakistan, och så sent som januari 2024 besköt de två länderna varandras territorier med raketartilleri utmed gränserna genom Baluchistan, ett område som delas mellan Iran, Pakistan och Afghanistan. Även om Iran skulle ge upp animositeten till Israel kvarstår konflikten med kärnvapenstaten Pakistan, men i så fall utan egen avskräckningsförmåga. Ett Europa som vill skaffa fler egna kärnvapen, skulle ha en ordentlig uppförsbacke i att argumentera mot att andra stater skaffar egna sådana.
Trump-regimens förhållningssätt till Europas säkerhet och försvar är menat som ett av stegen i det politiska programmet att göra USA starkare igen. Konsekvenserna av den i internationell politik kommer tvärtom att leda till ökad kärnvapenspridning och därmed per definition också ett svagare USA.
Och i förlängningen, med de amerikanska banden avklippta, också ett svagare Europa samt Japan, Sydkorea, Taiwan och Australien.
***
Tanken på svenska kärnvapen övergavs slutligen i försvarsbeslutet 1968. Ett huvudargument var att vårt land inte behövde en egen förmåga till kärnvapeninsatser mot en angripare med kärnvapen. Som försvarsutredningen, vilken föregick beslutet, sammanfattade det: ”Sverige i allt väsentligt är under kärnvapenparaplyet på ungefär samma sätt som oss kringliggande länder kan sägas vara det…” (SOU 1968:10, s 138)
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vilket kärnvapenparaply som Sverige fick skydd av, uttalades betecknande nog inte. Men det hemliga samarbete som Sverige bedrev med Nato sedan 1940-talets slut, och de anpassningar som vidtogs inom ramen för detta, bland annat för att underlätta för det amerikanska strategiska bombflyget att nå mål långt inne i Sovjetunionen, talade tydligt om för både västmakterna och för Moskva, vilka kärnvapen Stockholm ansåg skyddade oss.
I och med Nato-medlemskapet blev det öppen svensk försvarsdoktrin att förlita sig på den amerikanska kärnvapenarsenalen.
Det var därför ett kullkastande av denna tilltro när statsminister Ulf Kristersson i förra veckan berättade att han pratat med Frankrikes president Emmanuel Macron om den franska kärnvapenarsenalen. Detta efter Macrons förslag om en gemensam europeisk kärnvapenstrategi – i linje med den ”strategiska autonomi” som Paris förfäktat sedan mitten av 1990-talet, så som en från Nato och ytterst USA oberoende förmåga till kärnvapenavskräckning.
Kristersson poängterade det omvälvande i den franska beredvilligheten att öppna upp landets kärnvapenprogram för andra europeiska länder. Det var självklart för Sverige att vara med i de samtalen, framhöll han, samtidigt som det i nuläget inte var aktuellt att ingå i ett europeiskt kärnvapensamarbete, men att det var en fråga som behövde diskuteras.
Notera de framtidsinriktade garderingarna om ”nuläget” och ”diskuteras”.
Förklaringen till denna snabba utveckling kring en ändrad inställning till europeiska kärnvapen som även inbegriper ett land som Sverige — vars regeringar genom decennierna gjort ett stort nummer av sina utspel om en kärnvapenfri värld, förbud mot kärnvapen och vidmakthållandet av icke-spridningsavtalet om kärnvapen, NPT – heter givetvis Donald Trump.
Det amerikanska presidentstyrets utspel om Ukraina, Ryssland, Nato, Europas säkerhet och de ekonomiska vedergällningarna samt till och med de militära hoten mot allierade länder fungerar som impulser som främjar ytterligare kärnvapenspridning, vilket nyligen också Timothy Snyder betonade.
Om Ukraina tvingas att kapitulera för den ryska aggressionen blir det en gång för alla uppenbart att de löften som landet fick 1994 om respekt för dess territoriella integritet, i utbyte mot att det gick med på att göra sig av med sina kärnvapen, har varit värdelösa. Vart och vartannat land inom den ryska intressesfären kommer att vilja att skaffa sig egna kärnvapen eller, som nu Sverige, söka ingå nya kärnvapenallianser.
Och inte bara länder som berörs av Ryssland, utan även andra länder i närheten av kärnvapenstater som Kina, Indien eller Pakistan kommer att vilja gå i den riktningen. Indien skrev aldrig på NPT, utan skaffade sig kärnvapen 1974 som en motvikt till den kinesiska kärnvapenarsenalen. Pakistan förklarade att det inte kunde acceptera att Indien hade kärnvapen medan Pakistan skulle avstå, och skrev inte heller på NPT, och skaffade kärnvapen 1998.
Just nu är det iranska kärnvapenprogrammet i blickpunkten, med anledning av fiendskapen med Israel och den uttalade viljan att utplåna den judiska staten.
Men Iran är också granne med Pakistan, och så sent som januari 2024 besköt de två länderna varandras territorier med raketartilleri utmed gränserna genom Baluchistan, ett område som delas mellan Iran, Pakistan och Afghanistan. Även om Iran skulle ge upp animositeten till Israel kvarstår konflikten med kärnvapenstaten Pakistan, men i så fall utan egen avskräckningsförmåga. Ett Europa som vill skaffa fler egna kärnvapen, skulle ha en ordentlig uppförsbacke i att argumentera mot att andra stater skaffar egna sådana.
Trump-regimens förhållningssätt till Europas säkerhet och försvar är menat som ett av stegen i det politiska programmet att göra USA starkare igen. Konsekvenserna av den i internationell politik kommer tvärtom att leda till ökad kärnvapenspridning och därmed per definition också ett svagare USA.
Och i förlängningen, med de amerikanska banden avklippta, också ett svagare Europa samt Japan, Sydkorea, Taiwan och Australien.
***
