Med smak av Toblerone

»Historisk«, sa Göran Hägglund. Det var för snart tre år sedan. Hoppet för svensk höger tändes när borgerligheten presenterade uppgörelsen om inkomstskatterna och ersättningsnivåerna i hans välkrattade kristdemokratiska trädgård.

Trots sin svåra bakgrund av spräckta regeringar är borgarna i dag fortfarande förvånansvärt samspelta. Snart varenda mening består oavsett företrädare, oavsett sakfråga, oavsett vem som frågar av: ett substantiv, ett verb och »det måste löna sig att arbeta«. Men hur har det egentligen blivit med det storstilade »programmet för arbete« som presenterades i Bankeryd?

Propagandaminister Schlingmann upprepar ständigt att 164 000 personer tack vare regeringen nu har lämnat utanförskapet. Eftersom Schlingmann inte är dum i huvudet (tvärtom) vet han naturligtvis att detta inte stämmer.

Visserligen tillkom 164 000 nya jobb under 2006 och 2007 men de flesta av dessa kom under 2006. Alltså under den förra regeringen givet att jag och propagandaministern kan enas om att valdagen var den 17 september 2006. De var en produkt av högkonjunkturen och när denna nu lämnat oss har även jobbtillväxten planat ut. Det vet moderaterna.

Det verkliga utanförskapet (det som inte inkluderar människor som någon gång under året haft influensa) är stort. Motsvarande 2–3 procent av arbetskraften befinner sig i dag i långvarig eller upprepad arbetslöshet. De värst utsatta är lågutbildade, funktionshindrade, sjukskrivna som behöver anpassade jobb, äldre, lågutbildade utlandsfödda och de som är bundna till orter där det saknas arbeten. Trots det har regeringen rustat ner de aktiva programmen riktade till dessa grupper. Arbetsförmedlingen ägnar sig i stället främst åt att förmedla jobb till människor som i huvudsak kan klara sitt arbetssökande själva. Ökad kontroll av individen uppfattas som lösningen på allt och lite till.

Mot bakgrund av allt detta skulle man kunna tycka att finansministern helt enkelt borde klippa sig och skaffa fram lite fler jobb men då glömmer man att det aldrig har handlat om jobben.

På femtiotalet var det »understödstagarandan«, på nittiotalet »bidragsberoendet« och i dag heter det »utanförskapet«. Det har alltid handlat om samma sak: somliga går i trasiga skor eftersom de blivit lata och manipulativa. Det måste löna sig att arbeta!

En heltidsarbetande undersköterska tjänar cirka 20 000 kronor i månaden. Om hon blir arbetslös kommer hon i dag efter 300 dagar att ha en a-kassa på 13 000 kronor. Med de nya reglerna måste hon för att inte riskera att bli avstängd från kassan vara beredd att ta ett anvisat arbete med en lön som ligger på 11 700 kronor i månaden ­ före skatt. Hennes nya lön kommer med andra ord att vara drygt hälften så hög som innan hon blev arbetslös. Anders Borg erkände enligt Dagens Industri utan omsvep i valrörelsen att syftet med hans politik var att skapa en låglönemarknad. Och med löner som det inte går att leva på kommer socialbidragen att öka, något som redan börjat oroa Sveriges Kommuner och Landsting.

Samtidigt är det stora problemet inte att moderaterna snackar skit, utan att socialdemokraterna inte talar klarspråk om det som verkligen betyder något.

Antalet barn som lever i fattigdom ökar. Försäljningen av majblomman går i år till insatser mot barnfattigdomen i Sverige och Rädda Barnen kräver att försämringarna i socialförsäkringssystemet utreds ur ett barnperspektiv.

Göteborgs-Posten rapporterar om hur Marian, en i skolan framgångsrik 13-åring, inte vågar bjuda hem sina kompisar. Som tusentals barn bor hon på en madrass, sex barn i två sovrum.

För lågutbildade är dödligheten i åtgärdbara dödsorsaker tre till fyra gånger högre än för högutbildade. Människor dör som en konsekvens av hälsoklyftorna. Vad gör vi åt det? För vi måste göra något åt det.

Vill vi att Sverige ska vara ett land där man hjälper dem som för tillfället inte kan hjälpa sig själva? Då måste vi börja prata om vad som är rätt och orätt. Systemet, Regelverket, Arbetslinjen i all ära. Vi är människor. Det här samhället är inte vårt om det inte tar hand om sina svagaste.

Fokus berättar denna vecka att moderaterna i den kommande valrörelsen tänker spela på Sahlins historia av att fuska med mjölkchoklad.

Torbjörn Nilsson skriver: »Toblerone kan bli det viktigaste ordet i valrörelsen 2010.« Någon måste se till att Nilsson får fel i sin förutsägelse.

Problemen i det svenska samhället kräver att få diskuteras i en seriös valrörelse. Tack på förhand, propagandaminister Schlingmann!

***

Förresten är det skamligt att socialdemokraterna nästa vecka kommer att rösta för förslaget om att irreguljära migranter inte ska ha rätt till vård i Sverige.