Oppositionens pyspunka
Sigmund Freud myntade termen »de små skillnadernas narcissism«. När man känner igen sig själv i någon annan blir den lilla avvikelse som ändå finns likt det där irriterande födelsemärket man inte kan låta bli att hänga upp sig vid varje gång man tittar sig i spegeln. Enligt Freud är det förklaringen till varför personer som är väldigt lika kan vara mer fientligt inställda till varandra än personer som är olika. Vi har ett behov av att distansera oss från den andre för att slippa fundera över oss själva.
Dagens inrikespolitiska debatt skulle kunna diagnosticeras som ett fall av »de små skillnadernas narcissism«. Inte för att det inte finns några politiska skillnader utan för att ingen vågar stå upp för det som är politiskt.
Peter Akinder analyserar i Östran svensk politik som två nyanser av grått.
Oppositionen vågar inte utmana regeringen utan hugger enbart när statsråd gör bort sig och då med desto större kraft.
Som om väljarna skulle ha glömt alla skandaler kring socialdemokratiska ministrar: de små skillnadernas narcissism.
Opinionssiffror rapporteras av medierna som vore de resultat ur allsvenskan.
– Hur känns det? frågar de politiska reportrarna från sidlinjen.
Sahlin och Reinfeldt tävlar om vem som har den minst förargelseväckande personligheten.
– Hur känns det? frågar de politiska reportrarna från sidlinjen.
Folket verkar inte bry sig. Om Sahlin följer Tage Erlanders klassiska råd om att »lyssna till rörelsen« måste hon rimligtvis höra den kippa efter andan. Socialdemokraternas medlemstal är nere i 100 000 och om minskningen fortsätter i samma takt är partiet medlemslöst om fem år. Trots att rörelsen i sina dödskramper tydligen har lyckats spotta ur sig de korrekta rådslagssvaren om behovet av mer plikt och småföretag så kvarstår faktum: någon måste pumpa in luft i puddingen.
Richard Sennett skriver i sin senaste bok om hur besattheten vid politikers individuella karaktärsdrag är ett sätt att dölja just det övergripande samförståndet. I marknadsföringen av politiker lyfter man sällan fram vad han eller hon har åstadkommit. Makt skiljs från ansvar. Sennett skriver om hur politik mindre definieras som hantverk och mer som försäljning. Det gör skillnad. De politiker som tänker som hantverkare drivs av att förstå varför något inte fungerar. Det komplexa är vad som engagerar, inte vad som måste slätas över för att ett lättförståeligt och glättigt program ska kunna presenteras för väljarna.
Vår politiska kultur tror att förenklingar underlättar för människor att engagera sig. Sennett menar att det är tvärtom. Om politik inte tillåts vara komplext finns det ingen anledning att engagera sig. Då finns det inget där att vilja förstå eller fördjupa sig i. Strävan efter att förenkla är i själva verket vad som omdefinierar politiken från något som man engagerar sig i till en produkt man kan köpa vart fjärde år. Medlemmarna flyr partier som gör sig själva irrelevanta.
Politisk trovärdighet bygger inte på vem som kan skapa de intelligentaste incitamentsstrukturerna. När Anders Borg och Thomas Östros håller nationalekonomiskt seminarium (själva kallar de det debatt) gör de det låsta i samma osynliga mentala tabellverk. När Östros i Ekots lördagsintervju på frågan om vad han skulle göra om han hade 30 miljarder över svarar att han inte kan föregå budgetarbetet i riksdagen blir det naturligtvis parodiskt. Men det är inte Östros fel. Fantasi uppmuntras inte. Socialdemokratin glömmer bort att fråga människor: hur vill ni leva era liv? Vad kan vi åstadkomma gemensamt?
Politik handlar om framtiden. Om saker som inte syns i Östros mentala tabellverk eftersom de ännu inte existerar. Om saker som partiets vänsterfalang inte kan plocka fram ur sina historieböcker och peka på hur bra de var innan Kjell-Olof Feldt tog bort valutaregleringen, för att de ännu inte existerar. Om saker som den borgerliga regeringen inte kan anklagas för att ha raserat, för att de ännu inte existerar. Politik är skapande verksamhet. Just därför komplext. Just därför engagerande. Just därför något som varje generation måste återuppfinna.
Debatter om socialdemokratisk förnyelse brukar utgå från att det är socialdemokratin som behöver nya saker att säga. Inte från att Sverige behöver en ny socialdemokrati.
Sverige behöver en ny socialdemokrati.
***
Förresten. Politiska förståsigpåare kommer de närmaste månaderna att göra allt för att greppa mobiliseringen i Barack Obamas kampanj. Kanske ligger nyckeln i att han försöker återupprätta politiken som sådan. Det engagerar just i kraft av att verka omöjligt.
