KD dansar runt guldkalven

Alf Svensson lyfte sin kniv och högg in på tårtan så att grädden stänkte.

– Nu är det fest i Kapernaum, utbrast partiledaren med sin djupa predikantstämma och hans folk gladdes med honom.

Det var i maj 1994. Jag var där med en fotograf från Aktuellt och filmade det historiska ögonblicket i Kristdemokraternas lokaler i riksdagshuset. Alf Svenssons ord har numera nästan blivit till ett eget bibelcitat.

Men själva Bibeln beskriver aldrig någon fest i Kapernaum, eller Kafarnaum som orten heter i den heliga skrift. Kapernaum var den ort Jesus flyttade till när han började samla sina lärjungar kring sig, och där utförde han många underverk.

Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum, som ligger vid sjön, i Sebulons och Naftalis land. (Matt 4:13)

Det fanns all anledning att fira för Kristdemokraterna den 20 maj 1994. Den dagen fattade riksdagen beslut om att införa ett vårdnadsbidrag, så att den föräl­der som väljer att stanna hemma länge med barn skulle få ersättning. Att detta oftast är kvinnan i familjen gjorde bidraget till en kvinnofälla, hävdade kritiker i både Folkpartiet och Socialdemokraterna.

Alf Svensson säger själv i en ny radiodokumentär, »Besluten som format Sverige«, att det var kravet på vårdnadsbidrag som förde partiet till riksdagen i valet 1991. En tydlig profilfråga kopplad till familjen var det som, enligt Svensson, gjorde Kristdemokraterna till valvinnaren som fick plats i Bildtregeringen. Här fanns ett unikt krav som gav partiet existensberättigande. Just frågan om existensberättigandet har följt KD ända sedan partiet bildades. Varför ska vi ha ännu ett litet borgerligt parti som riskerar att splittra borgerligheten?

Då, 1964, hade KDS, som partiet hette vid starten, en annan profilfråga som definierade dess existensberättigande. Pastorerna Birger Ekstedt och Lewi Pethrus hade förgäves drivit en namninsamling för att bevara den konfessionella kristendomsundervisningen i skolan. Det var visserligen en unik profilfråga, men stödet kom aldrig att räcka till en plats i riksdagen. Den kom långt senare med Alf Svensson och vårdnadsbidraget.

Men var firandet den där dagen i maj 1994 en dans kring guldkalven? Minns hur Moses steg ner från berget Sinai med sina stentavlor:

Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det. (2 Mos:32)

Alf Svensson hade inte ens dragit sig för en pakt med »den onde« för att få igenom sitt vårdnadsbidrag. I hemlighet, bakom ryggen på sin regeringskollega folkpartiledaren Bengt Westerberg, hade Alf Svensson gjort upp med Ny Demokratis ledare Ian Wachtmeister om stöd för det kontroversiella förslaget.

Det var dessutom fastlagt i uppgörelsen inom den borgerliga regeringen att vårdnadsbidraget skulle införas först när det ekonomiska läget så tillät. Våren 1994 befann sig ekonomin i fritt fall, snart skulle Skandia till och med sluta att köpa svenska statsobligationer. I det krisläget hade regeringen ändå mirakulöst nog råd med en mångmiljardreform. Säga vad man vill – men Alf Svensson drev sin fråga ända in i kaklet.

Dansen kring denna guldkalv blev kortlivad. Socialdemokraterna vann valet och det första de gjorde var att avskaffa vårdnadsbidraget, såsom Moses pulveriserade guldkalven. Men Alf Svensson hade visat på partiets existensberättigande och inte svikit sina kärnväljare.

Kristendomsundervisning och vårdnadsbidrag – vad är motsvarande fråga för dagens KD? Går det att hitta kärnan?

Dagens kristdemokratiska ledare Ebba Busch Thor har visat vissa luckor i sin litterära bildning.

Snart kommer Ibsens (tips – det är en världskänd, numera avliden norsk författare och dramatiker) »Peer Gynt« upp på Dramaten. Ebba Busch Thor kanske kan ta sig till nationalscenen och fundera lite extra på scenen där en åldrande Peer Gynt skalar en lök:

Det var mej en ohygglig massa lager!

Kommer aldrig själva kärnan i dagen?

(Plockar sönder hela löken)

Nej fan om den gör! Till det innersta inne är det skal på skal på skal, bara mindre och mindre. (»Peer Gynt«, akt 5, i tolkning av Lars Forssell).