Kedja fast er!
Om man som jag är född 1970 har 60-talets rivningar tillhört det förgångna: en kulturkatastrof man berättat om när man guidat runt utländska turister, men inget man fruktat kunde upprepas. Ännu för 20 år sedan rådde närmast konsensus om att inte riva bedövande vackra, handbyggda sekelgamla hus mitt i staden – och att även arkitekturens robustare liga, som fabriker, spårvagnshallar och gasklockor, är värda att bevara för att man ska kunna läsa historien i stadslandskapet.
Sedan dess har någonting förändrats. Utan nämnvärd diskussion, utan att några folkrörelser hunnit bildas, och nästan alltid mot samtliga kulturvårdande remissinstansers råd, har det ena rivningsbeslutet efter det andra fattats. När byggnaderna en dag varit borta har vi stått där handfallna, stammandes »så här får man väl inte göra!«
Jag har blivit särskilt förtvivlad över demoleringen av kvarteret Gerd i Uppsala, stadshotellet i Enköping, Restaurang Lindgården och Norra station i Stockholm, och av alla de stationshus som tills nyligen utgjorde små järnvägssamhällens vackraste byggnader. Men de är bara enstaka exempel. Liknande utplåning av fantastiska konst- och kulturvärden har skett över hela landet. Enligt en sammanställning i SvD (18/1 2015) har 128 K-märkta byggnader rivits bara i Stockholm de senaste tio åren. Och framtiden ser mörk ut. Byggnadsvårdsföreningens »Gula listan« över hotade byggnader och miljöer växer ständigt.
De mest beklämmande rivningshoten just nu berör Blasieholmen i Stockholm och Petersvik utanför Sundsvall. I Petersvik byggde Sundsvalls träpatroner en sommarstad av fantastiska trävillor 1883–1909. Området utgör en intakt sekelskiftesmiljö som har uppmärksammats inom den konsthistoriska forskningen, bedöms ha arkitektoniskt riksintresse och är en viktig del av den svenska näringslivshistorien. Här vill Sundsvalls kommun och SCA bygga en kombiterminal med containerhamn. Inlösen av samtliga villor pågår nu under hösten, den första har redan krossats. Det är som att skära sönder en Zorn-målning!
På Blasieholmen är det beklämmande nog självaste Nobelstiftelsen som tänker riva det 139 år gamla Tullhuset. Att de vill utplåna denna underbara byggnad som jag älskat sedan barnsben får mig att gråta. Hela miljön med tillhörande magasin är ett viktigt historiskt vittnesbörd från tiden då vårt land blev rikt och det moderna Sverige tog form. Till Stockholm (då landets största hamnstad) strömmade varor från hela världen som alla skulle förtullas. Byggnaderna utgör därför ett minne över handelns historia och det svenska näringslivets Gründerzeit, men även över hur det offentliga tog in medel som användes för politiska och sociala reformer.
Rivs Tullhuset trots att alla kulturinstanser uttalat sig mot det är det som att slita locket av Pandoras box: vi får ett prejudikat som gör att allt (utom möjligen slott och domkyrkor) går att jämna med marken.
Vi upprörs med rätta över hur talibaner spränger buddastatyer och hur IS slår sönder historiska museer. Men även svenska 1800-talsbyggnader är historiska artefakter – och dessutom stor konst. De som bidrar till dess förstörelse begår ett allvarligt moraliskt brott och kommer att hatas av eftervärlden. Senast var det först framåt slutet av 1970-talet som opinionen vuxit så stark att rivningsvansinnet kunde stoppas. Denna gång måste vi vara snabbare: Låt oss överklaga, låt oss rösta bort rivningspolitikerna, låt oss köpbojkotta rivningsbolagens varor, låt oss i värsta fall gå ut och kedja fast oss i de konstnärligt utsirade dörrposterna!
Efteråt är det för sent: en riven byggnad är för evigt borta.
Edward Blom är gastronom och kulturhistoriker.
