”Keep calm and carry on” – är livet blott en inställd resa?
Mikael Timm tar stöd av Winston Churchills bevingade ord när han ger sig i kast med resandets omöjliga konst.
Toppbild: Yousuf Karsh / Wikimedia Commons
Jag vet inte hur gammal metaforen är, men den måste ha fötts innan alla tåg blev försenade, säkerhetskontrollerna på flygplatserna blev Kafkaartade, tunnelbanan fick signalfel och busschaufförerna försvann i cyberymden. Det är möjligt att livet fortfarande kan ses som en resa, men i så fall med det inställda lokaltåget istället för Orientexpressen.
Gissningsvis är vi många som inser att de lustfyllda resornas tid är förbi. Inte därför att vi lider av flygskam. Den tiden är ersatt av Trump-ångest som tycks fälla fler än influensan. Själv försöker jag lära av historien. På min dörr lyser den röda affischen som Churchill lät trycka: "KEEP CALM and CARRY ON".
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men att komma bort från det gnälliga nuet lockar och jag försöker köpa en tågbiljett till södra Tysklands vinfält. Det visar sig att det är lättare för EU att ordna ett gemensamt försvar än att samordna tågtrafiken. Jag ger upp försöken vid datorn och bestämmer mig för att återfinna mitt lugn i läsfåtöljen som får bli min tågkupé.
En gång var reselitteratur en stor genre, bokhandlarna hade till och med speciella avdelningar för sådana böcker även om Hugh Grant inte alltid var där för att hjälpa till. Numera är reseberättandet övertaget av kufar som vandrar runt i tv-kanaler för att titta på nedlagda järnvägsstationer, nybyggda järnvägsstationer, renoverade järnvägsstationer, gamla broar, nya broar, ruiner, hus som håller på att bli ruiner, ruiner som byggs om... Programledarna är yngre män iklädda töntiga kläder som frenetiskt jublar om de så bara får syn på en halvt raserad fasad från 1959 och gläds när de får intervjua någon som ägnat det senaste halvseklet åt att gräva i en ruin utan att finna mer än en trasig kam.
Förmodligen fungerar PP-TV (Pladder Promenad-TV) som terapi för programledarna som annars skulle gå kvar på dagis. Må så vara. Men måste terapin sändas i tv? Svaret är obetingat ja. Det liv som inte visats i tv har inte varit värt att leva.
Med sådana inspiratörer borde metaforen om livsresan försvinna. Vem vill leva i ruinerna av sina förhoppningar? Att massturismen nu ökar ändrar inget. Vem vill likna sitt liv vid en charterresa?
Men ord blir kvar längre än sina skapare. Edmond Haraucourt, en av litteraturhistoriens verkliga mångsysslare - vetenskapsjournalist, poet, skådespelare, föreläsare, kompositör, dramatiker, museichef, föreningspamp - är bortglömd men hans fras "Partir, c'est mourir un peu/Att resa bort är att dö en smula" lever vidare. Haraucourt menade att den som reser lämnar en del av sig själv kvar vid varje uppbrott. Stämmer det krymper resenären för var resa, vilket är något reseprogrammens ledare borde tänka på. Fast Stig Dagermans dagsvers "Att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken" lugnar, en resignerad axelryckning inför det oundvikliga.
Haraucourt var en överenergisk dysterkvist och dessutom en erotisk provokatör vilket lockar till läsning. Men ännu mer lockande dessa dagar är eftertänksamhet. Så jag överger Haraucourt och tar fram en bok av det stillsamt finurliga slag som inte skrivs längre: Till främmande land, i vilken Claes Hylinger minns sina resor. Styrkt efter läsningen gör jag ett nytt försök vid datorn för att se om jag trots allt kan hitta någonstans att bo i Tyskland. "Hotell Erfarenheten" kanske? Jag hittar det inte på bokningssajten men Claes Hylinger har förstås skrivit om det i en annan bok. Nöjd återvänder jag till fåtöljen som svävar iväg över ett dunkelt förflutet mot en oklar framtid. Carry On!
Toppbild. Winston Churchill 1941. Foto Yousuf Karsh/Wikimedia Commons.
***
Jag vet inte hur gammal metaforen är, men den måste ha fötts innan alla tåg blev försenade, säkerhetskontrollerna på flygplatserna blev Kafkaartade, tunnelbanan fick signalfel och busschaufförerna försvann i cyberymden. Det är möjligt att livet fortfarande kan ses som en resa, men i så fall med det inställda lokaltåget istället för Orientexpressen.
Gissningsvis är vi många som inser att de lustfyllda resornas tid är förbi. Inte därför att vi lider av flygskam. Den tiden är ersatt av Trump-ångest som tycks fälla fler än influensan. Själv försöker jag lära av historien. På min dörr lyser den röda affischen som Churchill lät trycka: ”KEEP CALM and CARRY ON”.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men att komma bort från det gnälliga nuet lockar och jag försöker köpa en tågbiljett till södra Tysklands vinfält. Det visar sig att det är lättare för EU att ordna ett gemensamt försvar än att samordna tågtrafiken. Jag ger upp försöken vid datorn och bestämmer mig för att återfinna mitt lugn i läsfåtöljen som får bli min tågkupé.
En gång var reselitteratur en stor genre, bokhandlarna hade till och med speciella avdelningar för sådana böcker även om Hugh Grant inte alltid var där för att hjälpa till. Numera är reseberättandet övertaget av kufar som vandrar runt i tv-kanaler för att titta på nedlagda järnvägsstationer, nybyggda järnvägsstationer, renoverade järnvägsstationer, gamla broar, nya broar, ruiner, hus som håller på att bli ruiner, ruiner som byggs om… Programledarna är yngre män iklädda töntiga kläder som frenetiskt jublar om de så bara får syn på en halvt raserad fasad från 1959 och gläds när de får intervjua någon som ägnat det senaste halvseklet åt att gräva i en ruin utan att finna mer än en trasig kam.
Förmodligen fungerar PP-TV (Pladder Promenad-TV) som terapi för programledarna som annars skulle gå kvar på dagis. Må så vara. Men måste terapin sändas i tv? Svaret är obetingat ja. Det liv som inte visats i tv har inte varit värt att leva.
Med sådana inspiratörer borde metaforen om livsresan försvinna. Vem vill leva i ruinerna av sina förhoppningar? Att massturismen nu ökar ändrar inget. Vem vill likna sitt liv vid en charterresa?
Men ord blir kvar längre än sina skapare. Edmond Haraucourt, en av litteraturhistoriens verkliga mångsysslare – vetenskapsjournalist, poet, skådespelare, föreläsare, kompositör, dramatiker, museichef, föreningspamp – är bortglömd men hans fras ”Partir, c’est mourir un peu/Att resa bort är att dö en smula” lever vidare. Haraucourt menade att den som reser lämnar en del av sig själv kvar vid varje uppbrott. Stämmer det krymper resenären för var resa, vilket är något reseprogrammens ledare borde tänka på. Fast Stig Dagermans dagsvers ”Att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken” lugnar, en resignerad axelryckning inför det oundvikliga.
Haraucourt var en överenergisk dysterkvist och dessutom en erotisk provokatör vilket lockar till läsning. Men ännu mer lockande dessa dagar är eftertänksamhet. Så jag överger Haraucourt och tar fram en bok av det stillsamt finurliga slag som inte skrivs längre: Till främmande land, i vilken Claes Hylinger minns sina resor. Styrkt efter läsningen gör jag ett nytt försök vid datorn för att se om jag trots allt kan hitta någonstans att bo i Tyskland. ”Hotell Erfarenheten” kanske? Jag hittar det inte på bokningssajten men Claes Hylinger har förstås skrivit om det i en annan bok. Nöjd återvänder jag till fåtöljen som svävar iväg över ett dunkelt förflutet mot en oklar framtid. Carry On!
Toppbild. Winston Churchill 1941. Foto Yousuf Karsh/Wikimedia Commons.
***
