Kejsarens nya hormonkläder

Under stridsropet »Giftfri förskola« rullar nu en kampanj fram över Sverige. Leksaker, muggar och madrasser för miljonbelopp rensas ut och destrueras. Föräldrar får höra att kemikalier som har funnits i vår vardag i decennier hotar barnens hormonsystem.

Teorin om att miljögifter kunde verka genom att störa hormonsystemet lanserades 1991 av den amerikanska biologen Theo Colborn som studerade djurlivet i förorenade sjöar. Teorin inspirerade patologen Niels Skakkebaek som 1993 föreslog att danska mäns minskade spermieproduktion berodde på exponering för höga halter av östrogenliknande ämnen i moderlivet. Mer näraliggande förklaringar såsom trånga byxor, hasch, alkohol eller fetma förkastades.

Hormoner är ämnen som bildas i ett organ och via blodet förs ut till kroppens celler. De verkar genom att binda till en receptor, som nyckeln i ett lås, varvid processer dras i gång i cellen. Hormoner styr ämnesomsättning, tillväxt, fortplantning och mycket annat.

Hormonet östrogen binder starkt till sin receptor. Vissa kemikalier och naturligt förekommande ämnen kan binda svagt till östrogenreceptorn. Hit hör bisfenol A som finns i hårdplast, liksom ämnen i sojabönor och trä. Bisfenol A binder tio tusen gånger svagare till östrogenreceptorn än vad östrogenet gör, medan ämnet i sojabönan binder hundra gånger svagare än östrogenet. Om exponering för sådana svagt hormonliknande ämnen påverkar hälsan är oklart – vårt hormonsystem borde knappast vara så illa konstruerat att det kommer i olag om man äter sojabönor eller använder smörknivar av trä.

I dagarna kom så en systematisk sammanställning av alla de studier som undersökt om kemikalier skadar männens könsfunktioner, en så kallad metaanalys. Skakkebaeks teori fick inget stöd –inget samband påvisades mellan blodnivån av vanliga kemikalier och tillstånd som testikelcancer, nedsatt spermiekvalitet och testiklar som inte vandrar ner i pungen på pojkar. För övrigt visades det för länge sedan att danska män inte alls hade dåliga spermier, när man gjorde större och bättre studier.

I princip är de flesta ämnen skadliga, om bara dosen är tillräckligt hög. Den mängd av ett ämne man kan få i sig varje dag, livet ut, utan negativa effekter, kallas tolerabelt dagligt intag , TDI.

TDI-värden finns för de flesta kemikalier vi har runt oss i vardagen och överskrids naturligtvis inte i en svensk förskola. Att prata om gifter i våra barns vardag är onödigt skrämmande – med gifter menar vi vanligen ämnen som är dödliga i mycket låg dos. Som cyankalium och flugsvampsgift.

En hörnsten i teorin om de hormonstörande ämnena är att hormoner inte skulle följa lagen om dosrespons, alltså  att en högre dos ger starkare effekt.Därmed skulle man inte kunna räkna ut en oskadlig dos för ett hormonstörande ämne, till skillnad från alla andra ämnen. Påståendet är häpnadsväckande och har föranlett protester från forskare som hävdar att detta tänkande omkullkastar våra naturlagar och går på tvärs mot all normal riskbedömning.

Ett annat problem är hur ett »hormonstörande ämne« ska definieras. Vi har hundratals olika hormoner som är kemiskt väsensskilda – de kan vara fetter, proteiner eller andra sorters molekyler. Och varje hormon har sin egen receptor. Skulle alla ämnen som binder svagt till någon hormonreceptor kallas hormonstörande? Eller ska man påvisa effekter i djurförsök och i så fall vilka effekter? Vad gör vi med alla naturliga ämnen med hormoneffekter? Ska vi börja sanera bort trägolv och sojabönor?

Svenska politiker har tyvärr fått för sig att den som inte köper hormonstörningsteorin vilseletts av en ondsint lobbande kemikalieindustri. Så när EU-kommissionen inte snabbt nog lyckades trolla fram en definition på hormonstörande ämnen, stämde Sverige den inför EU-domstolen. Sverige fick rätt; domstolen dömde att det tagit för lång tid. Detta innebär förstås inte att EU-domstolen uttalat sig för den biologiska rimligheten i begreppet.

Både naturliga och människotillverkade ämnen kan vara giftiga. De naturliga gifterna får vi försöka undvika bäst det går, men vi kan och bör förbjuda kemikalier som är farliga i de doser som vi, eller de vilda djuren, utsätts för. Någon specialprocess för ämnen som misstänks skada oss genom att störa någon hormonfunktion behövs inte; de bör bedömas på samma sätt som ämnen som misstänks påverka levern eller njurarna. Som grund för lagstiftning och samhällsåtgärder skapar begreppet hormonstörande ämnen bara förvirring. Och rädsla. Vilket inte är en bra grund för rationella åtgärder.