Klappa en häst

Dokumentären skulle avslöja nya sidor av Elizabeth II och häromveckan visades den. På BBC One. Bästa sändningstid.

Nej, vi pratar inte komprometterande bilder av den engelska drottningen utan ett behind the scenes-program om majestäten och hennes passion.

Hur hon enträget, och under hela livet, framgångsrikt fött upp kapplöpningshästar. Fast egentligen hade det väldigt lite med saken att göra.

För som det sig bör när det kommer till kungarapportering handlar den sällan om sak – eller häst – utan om person.

Det hela gick ut på att Clare Balding, respekterad tv-journalist, närmade sig allehanda tweedklädda och rosenkindade stallchefer, hästskötare, ryttare med samma storögda fråga. Hur är det att arbeta för Her Majesty the Queen?

Det var den fascinerades röst som talade.

Detta blandat med sekvenser där drottningen klappade på mjuka mular. Hennes känslighet var enastående, sa man.

I den mån dokumentären hade en avslöjande faktor var det just det: skärvan av mänsklighet. Samma skärva av mänsklighet som Helen Mirren så mästerligt gestaltade i den omtalade scenen i filmen »The Queen« från 2006.

Då drottningen under en jaktdag på de kungliga markerna vid Balmoral, Skottland, mötte en fjortontaggad kronhjort, och som förblindad av hjortens skönhet, lät henne springa.

»The Queen« är en av få spelfilmer som jag inte kan låta bli att betrakta som sann, det vill säga lika verklig som verkligheten. Inte nog med att Helen Mirren är förvånansvärt porträttlik i sin roll som Elizabeth II, men hur skiljer sig egentligen hennes skådespel från drottningens?

Och när den brittiska tabloiden »The Sun« ungefär samtidigt som dokumentären sändes publicerade ett exklusivt fotojobb där drottningen i smaragdgrön kappa och matchande krona, poserar mot en regntung himmel, fick jag skärpa blicken.

Är det verkligen hon, eller någon som agerar drottning?

Berättelsen om monarkin flirtar hejdlöst med fiktionen. Det ligger därför nära till hands att betrakta bröllopet mellan Madeleine och Chris som ett lättsamt kammarspel i det gröna. En utväxling av ringar aktörer emellan.

Fast den här gången med en castingperson som måste ha varit uttråkad, eller för den som vill, konstnärligt djärv.

I stället för att anlita en man av folket med sammetsblick och entreprenöriella kvaliteter, kastade man in ett fullfjädrat societetsproffs med en uppsyn som får många att ropa »bad news«!

Eller för att tala med Herman Lindqvist, som kommenterade en bild där prinsessan Madeleines blivande make ger fotografen långfingret; »det kan bli verkliga problem i framtiden med Chris«.

Det kan tyckas ogint och till och med ofint att recensera en person efter utseende, blick, ovana (ett litet finger i luften). Samtidigt kan Chris O´Neill och övriga i den kungliga skådespelartruppen trösta sig med att publiken är lättcharmad.

Det är bara att gå ut till en hage någonstans, klappa en mule, visa en skärva av mänsklighet.

* Den här krönikan skrevs och publicerades i Fokus pappersutgåva före prinsessan Madeleines och Chris O´Neills vigsel.