Klart att politikerna är förbannade
Svenska politiker slåss, bokstavligen, för sina rörelsers liv. De är skiträdda och det av goda skäl. Det vi bevittnar är ingen urspårad seminarieövning, inget odisciplinerat styrelsemöte i AB Sverige, utan ett gladiatorspel.
Toppbild: TT
Ni fick säkert, liksom jag, en tår i ögat när Finlands nyvalde president Alexander Stubb kallade sin medtävlare Pekka Haavisto ”en av de finaste människorna jag träffat”. Det förutsätter jag i alla fall, eftersom jag förutsätter att alla mina läsare är anständiga medborgare. Vad som är en anständig medborgare avgörs förstås, liksom mycket annat, av Dagens Nyheter och där var ledarredaktionen alldeles avgjort våtögd.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Alltså, jag förutsätter att ni inte kunde låta bli att klämma fram en tår och kanske även en dröm: tänk om vi kunde ha det på det här härliga finska sättet i Sverige. Tänk om Ulf och Magdalena – kanske till och med Jimmie – kunde sitta i TV och resonera lugnt och sansat, mestadels om hur mycket de respekterar och uppskattar varandra. Tänk om de kunde gratulera varandra till varje majoritet de lyckades skapa. Tänk om de kunde erkänna varandras goda intentioner.
Fet chans, som amerikanerna säger.
Varför är de så arga?
Kanske kan man förstå Magdalena Anderssons seglivade purkenhet. Först förlorar hon valet med en marginal som skulle räknas som oanständigt låg dricks, till och med i Sverige. Sedan anklagar självaste statsministern – statsministern! – hennes parti för att hysa terrorromantiker. Sedan håller hennes kanske viktigaste partidistrikt, Skåne, i praktiken med statsministern och hon får lov att vända på en bitcoin. Och så skiter det sig dessutom med påhoppet på den där kostymsprätten.
Kanske kan man också förstå Ulf Kristersson. Här knegar man en hel karriär för att komma till toppen och först sticker Annie Lööf en dolk mellan skulderbladen. Sedan, när man väl lyckas, har hela grunden rämnat. Man får staga upp den med gnälliga nationalister, som alltid påminner en om att de minsann såg det komma. Och så inflationen, Putin, Gaza, Erdogan, Orbán och allt annat elände som gör det mesta till en uppförsbacke mot ett oklart mål.
Och kanske kan man förstå Jimmie Åkesson, som blir uthängd i tyska tidningar som en sentida, revanschistisk korsriddare, som påstås leda regeringen men inte får sitta i den och som verkar ha förlorat sin växtkraft.
Nej, det här är inte människor som vaknar på morgnarna, nära till den trosvissa övertygelsen att de ska ägna dagen åt att kompromissa med de finaste människorna de träffat.
Inget nytt, måhända, men i ett avseende tror jag att de flesta som ägnar sig åt att beskriva det här har missat poängen. De verkar tro att det handlar om psykologi. Att Ulf Och Magdalena helt enkelt borde ta ett djupt andetag, lära av Stubb och Haavisto och sansa sig. Börja om. Vända blad. Sänka rösten.
Låt mig ge en alternativ förklaring till just den här aspekten av det svenska tillståndet:
Svenska politiker slåss, bokstavligen, för sina rörelsers liv. De är skiträdda och det av goda skäl. Det vi bevittnar är ingen urspårad seminarieövning, inget odisciplinerat styrelsemöte i AB Sverige, utan ett gladiatorspel. Liv och död.
Det är svårt att tro det som svensk. Inte ens de evigt gärdesgårdshängande småpartierna verkar ju någonsin ramla ut. Sverige är landet där saker utmärker sig genom att inte hända. Den idén är fortfarande dominerande på ledarsidor och i analyser. Den outtalade frågan är hur länge vi ska behöva vänta, innan det äntligen blir som vanligt igen.
Bara inom partierna har den skräckinjagande insikten börjat få fäste: det kanske aldrig blir som vanligt. Och någon kommer att få betala för det. Klart att de är förbannade.
***
