Klart mormor ska få festa

Vårt konsertsällskap är en grupp storvuxna män i jeansvästar med tygmärken som det står »Sepultura« och »Metallica« och »Kvelertak« på. Framför oss står en kille i vår ålder med sina föräldrar. Någon annan har tagit med sin tolvårige son. Intill oss står en man i slacks och saklig tröja med kragsnibbarna nogsamt nedvikta. Hans prydliga hårman slutar vid nyckelbenet, hakskägget är välansat. Bägge är grå. Han är kanske sjuttio år gammal. När Black Sabbath bildades var han tjugofem.

Många är här på pilgrimsfärd. Min egen relation till bandet består främst av dokusåpan om Ozzy Osbournes familj. Detta stressar mina vänner oerhört. »Du behöver förstå att Black Sabbath uppfann metallen«, kan de utbrista. »Du vet väl att deras andra sångare, vila i frid Ronnie James Dio, uppfann den här.« De håller upp djävulshornen. Sedan gör hela arenan det också, till hälsning. Ozzy kacklar av förtjusning.

Konserter jag besöker – Snoop Dogg, Madonna, Springsteen – har ofta hög snittålder. En del tyckare brukar kommentera det som att det var löjligt, som om publiken drevs av en i grunden pinsam nostalgi. Jag kan ha skrivit något sådant själv. Förlåt. Dels är det obegripligt arrogant att anta att gamla fans av gamla artister inte också skulle kunna gilla deras aktuella produktion. Dels är det rena tokerierna att låtsas som om inte en stor andel även av unga människors konsertbesök skulle vara en återkoppling till musik de redan har hunnit älska länge.

Själv är jag inledningsvis tveksam till Ozzy (född 1948), som verkar betrakta tonarter som något slags borgerlig extravagans. Det visar sig att hans gamla, sönderfestade stämband tar en halvtimme på sig att vakna. Men Geezer Butler och Tony Iommi är snortajta från start. Först efter en timme behöver gubbarna vila lite. Då spelar deras yngre kollega Tommy Clufetos ett kvartslångt trumsolo – vanligen den tråkigaste punkten på varje rockkonsert – som är så häpnadsväckande musikaliskt att jag skriker rakt ut.

»Vi ska spela en låt från vår första skiva. Den heter Black Sabbath«, säger Ozzy, och bara i mitt synfält höjs kanske tusen mobiler för att spela in kyrkklockorna i introt. Han sjunger äntligen riktigt bra. Jag sneglar på den gråhårige farbrorn intill mig, försöker gissa hur det kändes att höra det här 1970, när ingen ännu visste vad som skulle hända, när bandet ännu såg ut precis som Beatles, när de fortfarande skrev sitt namn i ett typsnitt som annars gärna förekom på skyltar med texten »Honk if you love Gandalf«. Hans ögon är halvslutna. Han nickar långsamt och ler som experter gör när de bevittnar något virtuost.

Ozzy har dålig hållning och både ser ut och ler som om han inte hade några tänder. När Iommis hand plötsligt blåses upp i närbild på en skärm ser den ut som en mormors, som om den hölls ihop av nätet av utstående blå ådror. Senare läser jag att han har lymfom, turnédatumen är inplanerade runt hans cancerbehandling. Han är lätt den bästa gitarrist jag någonsin hört live. Det här bandet är fortfarande fantastiskt.

Vi kulturskribenter, som gärna ondgör oss över bristen på filmroller för äldre kvinnor och scener för rockband med tjejer i, bör i konsekvensens namn tillämpa representationsprinciper även på gamla musikartister och sluta håna deras åldrande publik. Det är väl storartat att ålderspensionärer kan föreställa sig själva på scen? När jag är 75 vill jag se Martha Wainwright och Tori Amos, och all metall jag gillar, och att ingen skriver ner banden för att jag står och gör djälvulshornen med min ådriga mormorshand.