Klassresenär med diskbråck

Vid småtimmarna, i ett free-flowande vinslumrande, leds de intellektuella självrannsakande in på frågan om klasstillhörighet. Lampkronan, i taket på lägenheten innanför tullarna i Stockholms innerstad, blir i rundbordsdiskussionen förhörslampan för rannsakan av just mig. Min tur att svara agiterande likt Woody Allen i valfri självregisserad huvudroll och prata mig fram till någon slags insikt. Bollen till mig:

– Men du har ju gjort en klassresa, måste man ändå säga. Du är ju liksom inte längre working class girl, du är ju mer kulturmedelklass. Jag menar, det är ju ganska viktigt att acknowledga. Att när man pratar om din bakgrund och så, att du är kulturetablissemang nu.

Jag har gjort en klassresa, ja. Det blir jag påmind om varje gång jag besöker mina föräldrar i min gamla hemort. Jag har sen tio år tillbaka bara sett bilvägen från tågstationen, när min mamma plockar upp mig, fram till mitt barndomshems dörr. Den nya infrastrukturen har inte förändrat någonting för mig, och mitt rum är lämnat som det var innan jag flyttade.

När jag först flyttade dit kom vi från Örnsköldsvik. Jag anlände till Stockholmsförorten med en grov norrländska och fick som ny elev säga dagens datum som råkar vara den mest dialektalt utmärkande för en norrlänning, nämligen 27. Jag utbröt, ljudligt och stolt, en grötig sammansättning av två sh-ljud: Shöshuunde!

– Det är den TJUGOSJUNDE i dag, tack Shima.

Kommunen placerade mig i en skola som lagt fokus på musikklasser, specialklasser för elever med läs- och -skrivsvårigheter och hemspråksundervisning. Min mamma var missnöjd på grund av avståndet. Kommunen hade ingen plats för mig i den närmre skolan, så jag fick gå i den andra skolan tills vidare. I ett första möte med klassen gjorde vi en skolutflykt. Lärarna och eleverna hälsade på mig. En special-lärare i svenska tryckte min hand extra länge, frågade mig hur man uttalar mitt namn och sa att vi skulle träffas mycket.

Jag tänkte att det var tack vare mitt perfekta språk som jag skulle sättas i en särskild grupp, att jag hade haft Umeå Stadsbibliotek som barnvakt sen dagis när min mamma studerade till sjuksköterska och lämnat mig på bibblan hos en väninna som arbetade där, och att jag var en närsynt bokmal som högläste för andra barn redan på dagis.

Men nej, det var för att jag var dömd innan jag hunnit prestera något. Jag fick tillbringa första skolterminen i mitt favoritämne med att spela memory, och para ihop ord med bilder. Vilket gjorde att jag under de andra ämnenas lektionstid alltid en-visades med att få vara den som läste högt och läste jättefort för att visa att jag inte ens stammade när jag skulle läsa orden.

Och det går upp för mig nu hur jag borde ha besvarat frågan vid middagsbordet.

Vi talar om klass som vore det valet av plats på ett flygplan, att om man bara arbetar tillräckligt hårt och gör dom rätta valen har man möjlighet att köpa en uppgraderad biljett och få större bekvämligheter och privilegier.

Jag tror att man som klassresenär kan lära sig ett självförtroende i mötet med systemet, men också socialt. Att förneka sin klassresa är att inte förstå sitt nyvunna privilegium. Men är inte flygmetaforen helt begriplig, skulle jag beskriva det som att födas med ett diskbråcksfel i ryggkotorna. Du kan operera det och röra dig lika fritt som dom som aldrig fötts med ryggradssmärtor, men du har en annorlunda erfarenhet av din ryggrad. Du skålar på din rödvinsmiddag med andra förutsättningar i bagaget.