Klimatalarmismen kan snart vara ett minne blott
Det finns flera tecken på att klimatfrågan nu börjar hanteras mer sansat och mindre alarmistiskt av medierna.
Toppbild: TT
Även för någon som har bevakat klimatet i 25 år var SR-programmet Kalibers granskning i början av december något i hästväg. Kärnan i granskningen är de grova fel som FN har spridit om extremväder och dödsoffer. Jag har ofta pekat på glappet mellan verkligheten och det som sägs av politiker och ledande aktivister, men den pumpande dramaturgin hos grävande radiojournalistik är mycket mer in your face än en text någonsin kan åstadkomma. Och Sveriges Radio är ingen marginell medieplattform. Kritiken är klockren. Det FN-chefen säger om antalet väderkatastrofer och det Unicef säger om hur många barn som dör av klimatförändringarna är helt uppåt väggarna. Och kanske är Kaliberinslaget ett tecken på att något håller på att förskjutas i det så länge fastlåsta och polariserade samtalet om klimatet.
Kort efter granskningen i radio publicerade Dagens Nyheter en kommenterande artikel, där tidningens klimatreporter konstaterar att det ”verkar ligga i tiden att journalistiskt granska klimatfrågan från ’andra sidan’”, en formulering som underförstått – och kanske oavsiktligt – avslöjar polariseringen. DN ger Kaliber rätt i huvudfrågan, men vill ändå försvara användningen av överdrifter för den goda sakens skull: "Rädslans taktik verkar åtminstone stundtals fungera”. Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt drar motsatt slutsats i sin kommentar till SR:s gräv: ”Den goda lögnen är också fake news.”
DN-artikeln nämner två andra exempel på granskningar från ”andra sidan”: Affärsvärldens undersökning av företagen i den gröna omställningen och de återkommande granskningar av klimatrapporteringen som görs av Näringslivets medieinstitut (det senare exemplet ströks senare ur DN-artikeln).
Professor Lennart Bengtsson, den mest meriterade av de svenska klimatforskarna, har länge varit persona non grata i den breda mediefåran, eftersom han framhåller att skräckscenarierna inte stämmer med vad FN:s klimatpanel faktiskt säger. Men tidigare i höstas fick han skriva ett gästinlägg i SvD, där han uppmanar folk att lyssna på experter i stället för aktivister. ”Det finns ännu inga tillförlitliga tecken på att vädret allmänt blivit mer extremt eller farligare än det varit tidigare”, skriver Bengtsson.
Även SvD kommenterar för övrigt Kalibers gräv och menar att det är ”en intressant och viktig diskussion som programmet uppmärksammar”. Det ändrade tonläget gäller inte bara den vetenskapliga frågan. Det handlar lika mycket om de politiska vägval som länge setts som närmast självklara. Frågan genomsyrar ju numera hela samhället genom det som brukar kallas klimatomställningen. Den påverkar energi, transporter, ekonomi, samhällsplanering och internationella relationer. Allt fler verkar tycka att ett så stort antal områden måste få formas av fler än ett synsätt och kunna ta många möjliga vägar.
Energifrågan är ett tydligt exempel. Det är inte längre tabu att konstatera att det är en fantasi att tro att sol och vind enkelt kan ersätta fossila bränslen. När regeringen lanserade en ’färdplan’ för ny kärnkraft bekräftades ett folkligt stöd som funnits en tid. Kanske är det den tyska debatten som gnager sig in. Tyskland har setts som ett grönt föredöme som både stängt ner kärnkraften och lovat lämna fossilberoendet. Sedan några år står det klart att experimentet inte fungerar.
Den legendariskt kärnkraftskritiska tyska opinionen har svängt. På 1990-talet ville 3 procent bygga fler reaktorer, i dag är över 40 procent positiva till det. Till och med en av forskarvärldens ledande alarmister, James Hansen, talar öppet om de fossila bränslenas otvetydiga fördelar framför sol och vind. ”Det är ingen poäng med att måla upp fossilindustrin eller länder med gott om fossila bränslen som onda”, skriver han. Han beklagar samtidigt att världen inte satsade mer på kärnkraft medan tid var.
Man kan tro på olika klimatscenarier, men det är ett faktum att vi nu lever i en 1,5-gradersvärld (och ett 2-graders-Europa). De flesta kan konstatera att någon kollaps inte verkar ligga runt hörnet. Kanske är det därför en öppning kan skönjas i samtalet?
***
