Klimatångest – för dig som saknar riktiga problem

Jag har aldrig någonsin känt klimatångest. Ibland funderar jag på om det är något jag borde skämmas för, men skam kommer inte heller för mig särskilt ofta.  

Jag är på intet vis ointresserad av klimatet. Redan 1997 gjorde jag miljöprogram på lokaltv-nivå. Jag förespråkar biologisk mångfald på de två stora begravningsplatser där jag till vardags arbetar och jag är ansvarig för bostadsrättsföreningens sopsortering. Kvällsritualen med barnen är att gå igenom vad som händer på olika platser där vi har vänner: i Portland och New Delhi är det 35 grader och sol, 24 och molnigt i Ghana, regn i Peking. Jag älskar appar som visar att det stormar i Kumamoto men jag undviker tidningarnas alarmistiska rapportering.  

Den apokalyptiska hysterin pågick redan när jag var barn på 1980-talet. Då älskade jag naturprogram men hatade det obligatoriska dramaturgiska slutet: en allvarlig röst mässade att denna lärka, detta landskap, denna insjö när som helst skulle utplånas till följd av mänsklig påverkan. Om rösten alltid hade haft rätt vore jorden en ödslig plats i dag.  

Jag är medveten om bidöden, att insekter i snabb takt försvinner och att många djurarter har följt dronten och den tasmanska djävulen till sälla jaktmarker. Ändå anser jag klimatalarmismen – liksom övrig nyhetsrapportering – bara vara simpel underhållning. Syftet är inte att rädda planeten utan att ympa in oro som får oss att apatiskt konsumera mer och mer nyheter om naturkatastrofer och jordens undergång.  

Att inte känna någon som helst stress för miljön och klimatet kan tyckas aningslöst och korkat men faktum är att allt färre människor dör i naturkatastrofer. Vi har gått från miljoner dödsfall per år för ett sekel sedan till 60 000 årligen under det senaste decenniet. På hundra år har dödsfall till följd av klimatrelaterade katastrofer minskat med 99 procent. Vi borde alla bubbla av glädje, inte känna ångest.  

Dödsfallen minskar inte till följd av mildare klimat utan för att välståndet i världen ökar. Vi bygger bättre, anpassar oss. Det inger hopp om framtiden. När det är strid på kniven skärper vi oss, inte förr.  

Det finaste med covidpandemin var att se hur vi ställde om på nolltid men också hur naturen tog över där människan backade: pingviner i centrala Cape Town, pumor på Santiagos gator. Ställen där katastrofen har farit fram är vildvuxna och fridfulla, kalhyggen gynnar biologisk mångfald och ingenting är finare än en självsådd äng.  

Ibland fantiserar jag om att kassandrorna ska få rätt, att vi kör planeten i botten, försurar sjöarna, värmer upp hela globen och spränger den där sista bomben. Skulle inte det vara det ultimata sättet att rädda jorden? Om allt går åt helvete är det bara mänskligheten och diverse djur som ryker, planeten repar sig alltid. Det kanske skulle ta tusentals eller till och med miljontals år, världen har all tid i världen. Reboot the world, börja om från början utan oss.  

Istiden var en klimatkris, liksom mastodontregnen som tros ha dödat megafaunans sabeltandade tigrar för 13 000 år. Om dinosaurerna hade haft klimatångest hade det ändå inte räddat dem från utplåning. Min fatalistiska syn beror på att jag i sju år har arbetat med döden på heltid. Jag har inte tid att ha ångest, jag måste passa på att leva och njuta av allt det vackra innan jag dör.

Jag drar mitt strå till stacken, promenerar och cyklar överallt, äter sällan kött, sopsorterar så gott jag kan. Det räcker bra så. Ibland blir det en roadtrip med bil, eller en flygresa. Då njuter jag i fulla drag. För drygt hundra år sedan skulle jag ha tvättat mina lakan i en kall å och varit rädd för att mina barn inte skulle överleva till vuxen ålder, i dag fyller jag tvättmaskinen och är tacksam att jag lever i en tid som består av en enda lång rad bekvämligheter, som allt fler dessutom får möjlighet att nyttja. Det blir bara löjligt att lägga tid på ångest, för egen del eller för att någon på andra sidan jorden riskerar att drabbas av ett jordskred.  

Klimatångesten är en välfärdssjukdom som drabbar människor som saknar riktiga problem. Den som ligger sömnlös vid tanken på global uppvärmning har vanföreställningar om den egna betydelsen. Människor är bara myror. Vi är stora bakterier eller en konstig slags svampar. Skulle vi lyckas förinta oss själva tar andra bakterier vid. De kommer att vara minst lika viktiga som vi – men förhoppningsvis lite mindre egocentriska och självupptagna. 

***

Läs även: Extremoväder i tyckosfären

Läs även: Krisen gör miljardärerna till optimister