Klimatpaniken kanske försvagas – men det gör inget
Ingen kallar sig själv för klimatförnekare eller faktaresistent. Men invektiven avslöjar vilka ståndpunkter som ligger på sitt yttersta.
Toppbild: TT
Sverigedemokraterna slår sina lovar kring klimatpolitiken. Frågan för dagen är om partiet ska lyckas erövra fältet lika lätt och ledigt som när de lade under sig migrationspolitiken, där nu flertalet normala partier hyllar en linje som samma flertal härom året sade sig förakta. Ska klimatfrågan gå samma väg?
Skulle inte tro det.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Frågorna är i och för sig lika såtillvida att båda uppvisar samma opinionsmässiga snedfördelning. Ena änden domineras av batteridrivna kvinnor i städerna, och den andra av dieseldoftande män på landsbygden. Lite hårdraget kanske, men ändå. Oron på kulturredaktionerna är fullt begriplig. Beaktar man även utbildningsnivå, ålder, frisyr och så vidare framträder än tydligare att klimatet och migrationen hör ihop, som vore de släkt. Men det är de inte.
Sverigedemokraterna vann slaget om invandringen tack vare (1) att opinionen redan fanns men saknade företrädare, samt (2) att partiet inte behövde hyckla när man sa att vi gott kan deportera alla oönskade utlänningar. Är det någonting folk gillar så är det uppriktighet, även om den råkar vara skruvad. Övriga partier ägnade sig i varierande grad åt hyckleri och koalitionstaktik, i efterhand kamouflerad som naivitet. Så nu sitter de där med SD i baksätet.
Även klimatfrågan lockar opportunister, det är sant, men den drivs inte av fattigdom, krig och människosmugglare, utan av rikedom och ofta hedervärda forskare vilkas oro är just uppriktig. Aktivisternas klimatångest må vara ett övergående fenomen, liksom kadern av sällan läsvärda klimatreportrar, men på det hela taget är klimatkrisen ett hot som tas på allvar av de flesta. Visst finns tvivlare och skeptiker, men vi är få, och för SD är detta bortaplan. Så, nej. Den bollen vinner de inte.
Dessutom har näringslivet redan börjat ställa om. Elektricitet eller olja kan kvitta. Skickliga företagare kan tjäna pengar på allt, bara spelreglerna står sig över tid. En viss åternationalisering av miljöpolitiken kommer säkert, nu när globaliseringens vindlande långa värdekedjor fallerar, men koldioxidens roll som vår tids onda ande lär bestå länge än.
Vill man ändå oroa sig för klimatnarrativets försvagning kan jag rekommendera en mer semantisk analys av läget. Språket springer liksom i förväg, och inget skvallrar mer än invektiven om vilka ståndpunkter som ligger på sitt yttersta. Tanken slog mig när jag märkte att ingen kallar mig biologist längre. Ni minns, när man för inte så länge sedan sa att vissa komplexa mänskliga egenskaper delvis är ärftliga, genetiskt, kallades man biologist av dem som sa att allt är sociala konstruktioner. Påpekade man rent av att det finns olikheter mellan kvinnor och män kallades man även sexist. Av detta hörs numera nästan ingenting. Till och med jag, som ändå är en rätt hårdkokt biolog, förvånas över vad genetikerna hittar i den vägen.
Exakt samma sak hände under migrationshaveriet. Alla som yppade något om att vår frejdiga öppenhet och migrantglädje möjligen var oklok fick heta rasister, vilket för övrigt gynnade Sverigedemokraterna, främst för att många förnuftigare kritiker tröttnade och valde att syssla med annat.
Biologism, sexism och rasism är begrepp som anspelar på ideologi. Senare konsulterades även religionen varvid något ljushuvud kom på invektivet klimatförnekare, som är en klon av gudsförnekare. Men bäst av allt biter ändå vetenskapen, och därför har man myntat skällsord med ändelser hämtade från patologi och psykiatri. Resistens och fobier. Man behöver bara antyda ointresse för upplevda könsvariationer för kallas transfobiker, och stämpeln faktaresistent kan vem som helst få.
Min poäng är att ingen kallar sig själv biologist, sexist, rasist, klimatförnekare, transfobiker eller faktaresistent. Alltihop är invektiv, verbalt våld, som likt militärt våld inte sällan vittnar om betänkligt svaga argument. Språkliga fattigdomsbevis.
Särskilt faktaresistensen har potential, då termen är generell. Ändå reserveras den huvudsakligen för ofarliga figurer i marginalen, antagligen beroende på att utsagan mest syftar till att belysa avsändarens självbild. Att använda den för att sparka uppåt eller mot majoriteter blir bara besvärligt. Exempelvis tyder alla tillgängliga, vetenskapliga fakta på att ingen – absolut ingen – av de hundratals gudar som har vördats under mänsklighetens historia någonsin har existerat annat än som fantasier. Intressanta i sig, men fantasier.
Polackerna är faktaresistenta! Turkarna ska vi bara inte tala om. Alla som tror att de argumenten leder framåt räcker upp en hand.
