Klimatpolitiken är inte ”omöjlig” – bara impopulär

Extremväder, artdöd, översvämningar och försurade hav – orden har vid det här laget upprepats så många gånger att de börjar framstå mer som en meningslös ramsa än som en reell varning. (Hör man till dem som finner dem alltför abstrakta kan man med fördel vända sig till befolkningen i Indien och Pakistan, som kan ge ett konkret och aktuellt exempel på vad de kan betyda, nämligen utomhustemperaturer på närmare 50 grader.)

Ändå är deras innebörd både klar och väsentlig, och kan kanske enklast sammanfattas såhär: De bör undvikas. Vilket i sin tur kräver att man upphör med utsläppen av koldioxid i atmosfären – för Sveriges del med en minskningstakt på 20 procent per år. Men tyvärr är det, om man ska tro klimat- och miljöminister Annika Strandhäll, ”nästan omöjligt”. 

Omöjlighet är en intressant sak, så låt oss stanna upp ett tag vid detta påstående, alltså att åtgärder för att motverka effekterna av en eskalerande global uppvärmning är omöjliga, eller i alla fall ”nästan”. Som fysiker och matematiker är jag bekant med två sorters omöjlighet: den logiska och den fysikaliska. Den logiska omöjligheten är en i förstone banal, men vid närmare påseende djupt fascinerande sak – banal för att den ofta tycks helt självklar, och fascinerande just eftersom denna skenbara självklarhet blottlägger essensen hos det logiska tänkandet. Att vi genast inser att en cirkel inte är en kvadrat, att det inte regnar samtidigt som det är uppehåll eller att 1 + 1 inte blir 3, är i grunden uttryck för ett förnuft stadigt förankrat i sin avsky för motsägelser: det ena eller dess motsats, men aldrig båda på samma gång. 

Med den fysikaliska omöjligheten förhåller det sig annorlunda. Ett träd skulle mycket väl kunna sväva och magi fungera utan att det gav upphov till någon logisk inkonsekvens: vad som hindrar det från att vara fallet är helt enkelt att vi råkar befinna oss i ett universum där vissa specifika naturlagar sätter gränserna. Frånvaron av flygande träd och effektiva trollformler är i grunden en erfarenhetsmässig sanning, inte en tvingande. 

Att Strandhälls omöjlighet varken kvalificerar sig i den första eller andra kategorin verkar ganska uppenbart – inte ens med hänsyn tagen till den lilla reservationen ”nästan”. I stället undrar jag om den inte snarare tillhör en tredje kategori, låt oss kalla den för den psykologiska omöjligheten, en form som ringats in allra bäst av Sigmund Freud. Redan i sin essä om dödsdriften från 1920 konstaterade han att den som är på väg mot sin egen undergång i regel föredrar att vara underkastad ”en obeveklig naturlag” än ”en tillfällighet som man eventuellt hade kunnat undvika”.

Fast kanske överskattar jag subtiliteten hos Strandhälls psykologiska försvarsmekanismer. Möjligen är hennes yttrande snarare ett fall av det som kanske bör kallas för taktisk omöjlighet, vanligt förkommande hos just politiker: detta är omöjligt, för om jag gör det blir jag inte omvald. På något annat sätt än så är det nämligen svårt att tolka Strandhälls fortsatta resonemang om att de nästan omöjliga åtgärderna – om de vore möjliga – ”ganska allvarligt skulle undergräva legitimiteten för klimatarbetet”. Verkningsfulla åtgärder för att minska risken för en skenande klimatsituation är med andra ord inte bara nästan omöjliga, utan dessutom troligtvis impopulära – vilket alltså är samma sak. 

När den tjeckiske dramatikern och presidenten Václav Havel en gång kallade politiken för ”det omöjligas konst” hade han med andra ord kanske mer rätt än han anade: Inga tycks som våra ledande politiker vara förmögna att slå vakt om just den sortens omöjlighet som befriar oss, och i synnerhet dem, från all form av handlingsansvar. 

***

Läs även: Klimatribban höjs – men till vilket pris?

Läs även: Från Elens lustgård till blackout