Klyftan som delar Sverige

Så kom vändpunkten. I veckan, lite i skymundan, kom beskedet från Arbetsförmedlingen att arbetslösheten i december månad slutat öka – på en nivå av cirka 9 procent. Kanske, kanske, kommer arbetslösheten stanna under 10 procent. Den tycks i alla fall plana ut tidigare än befarat.

Men vid denna vändpunkt står Sverige delat itu av krisen, flera gånger om.

Den första klyftan känns nog igen. Bor vi i samma land, frågar sig Geflebon, sedan hon träffat kusinen från Stockholm, som klagar över skyhöga bostadspriser och tycker att finanskrisen är överskattad. Ungdomsarbetslösheten i Stockholm är bland de lägre i Europa, men den i Gävleborg är nästan fyra gånger högre. I Uppsala är den totala arbetslösheten hälften av den i Västernorrland.

Men tudelningen är inte rent geografisk, inte mellan stad och land, eller ens norr och söder. Småländska glesbygdskommunen Älmhult har till exempel bara 3,5 procent arbetslöshet, medan den industriberoende Gnosjöregionen drabbats av en plötslig arbetslöshetschock till 6 procent.

Den verkliga tudelningen av Sverige går nämligen i dag mellan tjänster och industri. Krisen har kostat industrin 72 000 jobb sedan 2007, men den privata tjänstesektorn har samtidigt ökat med 52 000 jobb. Samma år som Saab balanserade på gravens kant gjorde Ica rekordvinst. Exportindustrin tar alltid frontalkrocken av en global kris. Nationalekonomerna brukar taktlöst tala om kreativ förstörelse. Tanken är att krisen gallrar ur de svaga industrierna för att bereda väg för nytt.

Det värsta är kanske inte att industrin minskar, utan att tjänstesidan inte ökar snabbt nog. »Kreativ förstörelse« förutsätter ju »kreativitet« i form av nya jobb och nya branscher, i form av tjänster kopplade till produktionen och därtill sådant som caféföreståndare och cykelbud, som aldrig kommer lämna Sverige. Fler svenskar jobbar exempelvis i dag med design och försäljning av kläder än som före tekokrisen var sömmerskor.

Men här har den klassiska svenska modellen inte hängt med. I de stora exportföretagens Sverige kunde arbetsmarknaden förbli fyrkantig, så länge lönerna i industrin förblev konkurrenskraftiga mot omvärlden. Men nu måste folk dels snabbt kunna flytta från gamla till nya jobb, dels måste även tjänstejobbens löner och villkor bli mer flexibla.

Det är den allvarligaste tudelningen av Sverige som krisen nu exponerat, den mellan dem innanför och utanför den reglerade arbetsmarknaden.

På papperet har ju Sverige en av världens tuffaste arbetsmarknadslagstiftningar för fasta jobb, och löner med solidarisk lönebildning. Men i praktiken är det skillnad på folk och folk, annars skulle systemet inte fungera.

Sverige är tillsammans med Polen, Portugal och Holland det land i västvärlden som enligt OECD har högst andel tillfälligt anställda, dubbelt så hög andel som i Danmark och Storbritannien.

Typexemplet är faktiskt journalisterna, på papperet med stark trygghet och fack, i praktiken är det en gammal visa hur äldre medarbetare skyddas av fack och lagstiftning, medan unga »Lasas ut« och snurrar runt på vikariat. Det ene gör i praktiken samma jobb som den andre, men till en helt annan lön. Men vårt system – med sjukpenninggrundande inkomst, banklån, hyreskontrakt – är uppbyggt kring Las-skyddad fast anställning.

Spontanlösningen runt problemet är bemanningsföretag. Där är du »fast anställd« men kan rotera runt, i praktiken till olika ersättning. Både gammelindustrins Scania och nya tjänsteindustrins Urban Outfitters kan anställa utan att bära hela tyngden av den svenska modellen. Även här leder Sverige utvecklingen, tillsammans med andra länder med knepig arbetsmarknad som Frankrike.

Trygghetslagarna har lyckats skapa två typer av fundamental otrygghet. Otrygghet hos dem som hamnar på den temporära arbetsmarknaden, och otrygghet hos dem som tror att Saab, Volvo och Ericsson har givit dem jobb för livet med stabilt stigande inkomst, och som plötsligt kastas ut i total ovisshet.

Säkert kommer tudelningen leda till krav på ännu hårdare lagstiftning, förbud mot ofrivillig deltid, mot tillfälliga jobb och bemanningsföretag.

Men till slut måste något ske. Tudelningen kommer som i Danmark ersättas med ett enda realistiskt, flexibelt arbetskontrakt, utan turordningsregler, med större löneflexibilitet, där tryggheten ligger i socialförsäkringssystemen och omskolningsmöjligheter. Den dagen kommer klyftorna minska i Sverige.

***
För övrigt måste svenska partier bestämma sig. Antingen har man riktiga, fungerande primärval till riksdagslistorna, ungefär som i USA. Eller så sker personvalet direkt genom enmansvalkretsar. Eller så gör man som förr, partiledningen dikterar vem som står på listan. Att som i dag bara få en liten bråkdel av medlemmarna med i internvalen, och sedan underkänna eller rentav fuska med resultaten, blir bara pinsamt.