Knarket och självföraktet bäddar för mer punk i SVT
Knark, självhat och trasiga relationer. Kändisarnas bekännelser har blivit råare.
Toppbild: TT
Loa Falkman sitter i Renées brygga i TV4 och sörplar i sig champagne och färska ostron. Näsan är röd under kepsen, solen glittrar i skärgårdshavet. Programledaren Renée Nyberg frågar hur det var att växa upp som dyslektiker och vad som hände när familjens revisor förskingrade deras samlade besparingar. Loa Falkman är på gott humör, bjussar på några känslor och skojar bort desto fler.
I SVT:s Stjärnorna på slottet samma januarivecka sitter författaren David Lagercrantz i prickig kostym, med ett glas rödvin i handen och en rejäl klick löjrom på tallriken och berättar hur krävande och hård hans far Olof var under uppväxten.
Flera av kändisarna i dessa program har redan talat ut i nationalklenoden Sommar i P1, ibland flera gånger om. Men behovet är omättligt. Om och om igen vill publiken höra om deras skörhet, kriser och succéer.
Att se de traditionella bekännelseprogrammen är som att bläddra i ett livsstilsmagasin; de medverkande är snygga och välklädda, rakt igenom aptitliga trots lite mörka erfarenheter.
Samtidigt, i andra kanaler, sker en mutation av bekännelsegenren som är ett riktigt intressant tecken i tiden. Det handlar om format som löper hela linan ut och idkar terapeutisk självrannsakan på ett så rått och naket sätt att både mysprogrammen ovan och de litterära mästarna i självbekännelsegenren som Kerstin Thorvall eller Karl Ove Knausgård framstår som ljummen mellanmjölk.
De berättar om heroin som skjuts i en knarkarkvart, om gruelse på golvet i ett soprum, det är hemlöshet med sovplats på en bänk, och så knark och alkohol igen för att döva känslorna.
Jag tänker främst på podcasten Sorry allt gick åt helvete, som spelades in i fjol men som nu släpps, med ett avsnitt i veckan, på allmänna poddplattformar. Att lyssna på den är som att ta del av ett pågående dokumentärt experiment eller en konstnärlig installation.
Innehållet är av sådan karaktär att man tror att öronen ska trilla av. Radiomakaren Fredrik Söderholm och skådespelaren Ola Rapace djupdyker i tolv program i sina respektive barndomar, drogproblem, destruktiva relationsmönster. De berättar om heroin som skjuts i en knarkarkvart, om gruelse på golvet i ett soprum, det är hemlöshet med sovplats på en bänk, och så knark och alkohol igen för att döva känslorna. Och på det mängder av självförakt.
De två varvar sina terapisamtal med situationer där de konfronterar sina föräldrar, som på olika vis övergivit dem som barn.
Det som kommer fram är mycket långt ifrån en trivsam supé på slottet. När Fredrik Söderholm möter sin mamma för att fråga om hon misshandlade honom, när hon säger att hon önskar att hon inte hade några barn eller att hon aldrig mer vill se honom, så är det stunder helt i klass med Lars Noréns allra nervigaste scener.
Fast här handlar det om (åtminstone förespeglat) autentiska förlopp. Svensk föregångare i den här närmast socialpornografiska dokumentärgenren är Sigge Eklund som i podden Återföreningen (2020) sammanförde bröderna Thorsten och Richard Flinck, bägge till synes med missbruksproblem, på ett oerhört kaosigt sätt.
Sorry allt gick åt helvete är möjligen snäppet råare, eftersom programledarna utsätter sig själva. De berättar öppet och gränslöst om sina dysfunktionella inre liv. Det är lite som en psykologisk striptease eller psykoanalys på ett sätt som knappast hade varit möjligt hos en äldre generation män. Det är uppenbart nyskapande. Det tänjer uppenbart på de etiska gränserna. Och det är mer intressant, drabbande och bisarrt än mycket vi kan uppleva på våra teaterscener.
Det skulle inte förvåna mig om vi om några år har en mer punkig version av Stjärnorna på slottet.
***
Du missar väl inte? Fokuspodden bjuder in gäster för samtal om samtiden. Senaste avsnittet handlar om den svenska invandringspolitiken. Lyssna här.
Vi vågar påstå att vi har Sveriges bästa stall av återkommande kolumnister. Köp din prenumeration på Fokus här, så missar du ingen.
