Knausgård bör tacka nej till skämmiga Leninpriset
Ska man behöva förvandlas till en tjatig folkpartist i den här frågan?
Toppbild: TT
Borde Karl-Ove Knausgård ta emot Leninpriset, som han nyss fått? Naturligtvis inte. Men här är jag igen som en annan Per Ahlmark, skrivandes om hur pinsamt det är för årets pristagare att associeras med Lenin, som beordrade så många oskyldiga människors död. Och det vet ju alla i kulturvärlden (som är tillräckligt gamla för att minnas) att Per Ahlmark ansågs tjata alldeles för mycket om vänsterns skuld, i ett alldeles för högt tonläge. Det må ha varit dumt av kulturvänstern att diktaturkrama och delta i totalitära sekter, men det var ännu dummare av Ahlmark att tjata om deras felsteg på ett så opassande vis.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag skrev om Leninpriset redan förra året, då författaren Carl-Göran Ekerwald stolt tog emot det. Min text kan alla läsa och den förklarar varför Myrdals och Didings pris är genant. Ska jag nu orka upprepa allting igen. Och framstå som en oskönt tjatig folkpartist.
Men låt mig ändå konstatera att det i Sverige finns en skillnad mellan hur man ser på vänsterns brott under nittonhundratalet – och hur man ser på högerns. Nazist är det värsta man kan vara, men kommunist, det kan ändå vara lite småmysigt.
Jan Myrdal klarade inte av att ta avstånd från massmördaren Pol Pot eller massakern vid Himmelska fridens torg, men i dokumentären om honom och Lars Diding som kom för ett par år sedan framstår Myrdal ändå som en excentrisk mysgubbe. En annan äldre herre med mysig framtoning är för övrigt Carl-Göran Ekerwald. Han citerar i sitt tacktal okritiskt Stalin, massmördaren, som ska ha sagt att kommunismens syfte var ”att göra människan bättre”. Varpå Ekerwald fortsätter: ”Han ger det svar som Lenin skulle ha gett.”
Nyligen var jag på ett seminarium arrangerat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Temat var Sven Hedin, den store upptäcktsresanden som var den mest berömde svensken i världen vid början av 1900-talet. Lika stor som ABBA är i dag eller större. Under dagen var det en knäckfråga som diskuterades mer än andra, jag tog också upp den i fikapauserna med flera av föreläsarna. Den handlade förstås om hur det kom sig att Sven Hedin aldrig förmådde att ta avstånd från Adolf Hitler.
Sven Hedin var född 1865 och älskade Tyskland och tysk kultur på det sätt som många svenskar gjorde fram till slutet av andra världskriget. Han hade möten med Hitler vid flera tillfällen och de två männen ägnade sig då åt ömsesidigt smicker, vilket Axel Odelberg har beskrivit i sin bok Vi som beundrade varandra så mycket – Sven Hedin och Adolf Hitler (2012).
Efter kriget var Sven Hedin åttio och lomhörd, han ska ha fått nyheterna förmedlade via andra. Ändock. Förintelsen kan knappast ha varit okänd för honom. Han ska ha kritiserat nazisternas antisemitism redan tidigare. Hur kom det sig då att Hedin aldrig tog avstånd från Hitler? Ingen av experterna jag talar med begriper det. Någon muttrar ”obenägen att ändra sig”. En annan säger sonika ”det är obegripligt”. Hedins reaktion när han hörde om nazisternas övergrepp var att tyska soldater omöjligtvis kunde ha agerat på så bestialiskt vis.
Sven Hedins rykte är med rätta nedsolkat på grund av hans Hitlerbeundran. Ansvariga för kommunismens brott kan man däremot hylla och dela ut priser i namn av utan att det skvätter på vare sig dem som delar ut det eller dem som tar emot det.
***
