Knepet som alla produktiva författare känner till
Det finns två sorters författare: de ångestridna och de oneurotiska. De senare har fattat något som de förra inte förstått.
Toppbild: Unsplash
Nästa vecka publicerar Fokus en intervju med en författare som kan vara Sveriges mest produktiva. Jag ska inte avslöja vem det är, men siffran på hans samlade verk är imponerande, också om man tar i beaktande att det i stor utsträckning handlar om genrebundna verk. Om man nu kan anta att sådana går snabbare att skriva?
Oavsett vad, så tycker jag att det är fascinerande med författare som tar sig an skrivandet så pass… oneurotiskt. Utan skrivkramp eller uppskjutande. Tänk på alla flaskor med sprit som författare och poeter tagit till genom historien för att döva sin ångest och få inspirationen att rinna till, tänk på alla böcker som inte utvecklats till sin fulla längd, utan slängts i papperskorgen eller lämnats övergivna som skabbiga ekorrar i en skrivbordslåda eller utrangerad dator.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Psykiatrikern Johan Cullberg har skrivit en klassisk bok om Stig Dagermans och August Strindbergs skaparkriser. En bit in i författarskapet drabbades bägge av skrivkramp – men medan den förra aldrig lyckades komma vidare och till slut tog livet av sig, härjade den senare runt i sin berömda Infernokris under ett par år i Paris, försökte framställa guld, intresserade sig för ockultism, hittade järtecken i varje gathörn (Hjärter Dam!) och ansåg sig attackerad av elektricitetsmaskiner från grannlägenheten… för att slutligen landa i författarskapet igen, med sitt lysande verk Inferno och därefter en rad nyskapande dramer.
Antagligen har det alltid funnits två sorters författare, de ångestridna och de okomplicerade som bara sätter sig ner och arbetar. Jag hittar en intervju med spänningsförfattaren Kristina Ohlsson, en stor favorit hos mina barn, där hon berättar att hon aldrig prokrastinerar. Hennes skrivande är drivet av ren lust. I intervjun säger hon att det gäller att "släppa tanken på att göra något helt unikt för det mesta är redan gjort". Där snuddar Ohlsson vid pudelns kärna. Skrivkramp och allmänt utebliven produktivitet hos skrivande människor är ofta kopplad till ohemula krav. Texten måste slå världen med häpnad, därför blir det omöjligt att ens börja på den.
För alla som lider av detta predikament finns nu en alldeles färsk självhjälpsbok. Psykologen Pär Säthil har i dagarna kommit ut med boken Det lyckliga geniet. Psykologi för kreativa (Volante), som handlar om hur den som vill skapa något men inte lyckas komma igång kan hantera sin frustration och bli konstruktiv. Säthil utgår just ifrån att en hämmad kreativitet beror på individens självplågarbeteende: att man lider av självtvivel, prestationsångest, perfektionism eller att man härbärgerar ett oläkt trauma av något slag.
I Säthils bok finns en rad olika tankeövningar, listor som kan skrivas, personliga värderingar som kan formuleras och delmål som kan sättas. Jag känner sympati för den noggranna genomgången, men funderar medan jag bläddrar framåt på hur mycket psykologisk exercis som egentligen behöver avverkas innan man kan komma till skott med själva hantverket. Även om jag är uppriktigt nyfiken på hur tjugo minuters andningsövningar varje morgon kan förändra mitt kreativa liv begriper jag inte hur det ska gå ihop med att få tid över till skrivande. Det får bli på semestern.
Ett handfast råd fick jag i ett samtal med författaren Lena Andersson för många år sedan. Apropå något manus jag kasserat för att det inte höll måttet, kommenterade hon att knepet var att stå ut med det första utkastets uselhet. Står man ut med det, kan bearbetning och redigering och omskrivning destillera fram en riktigt bra bok. Att acceptera sin bristfällighet och jobba på – visst finns det något karaktärsdanande i det? Rentav inspirerande.
***
Läs vidare: Knausgård briljerar när han skildrar vardagen
