Kolleger är som grannar – man tilldelas dem och sedan är det bara att bita ihop  

Jag skriver den här krönikan, min sista i Fokus, under sommarens vackraste söndag. Det är vindstilla och varmt och lavendeln står i full blom, liksom rosorna. En dag som gjord för att sitta i trädgården och läsa en bok – om det nu inte vore för att någon på andra sidan gatan städslat hantverkare som från morgon till kväll medelst ett högljutt maskinvidunder skär till stenplattor till uteplatsen. Ljudet skär också igenom varje form av helgfrid och kan få den tuffaste redaktör att bryta ihop. (Så om ni skymtar en tår mellan raderna så är det alltså oljudet, och inget annat.)  

Samma grannar störde ljudmiljön förra sommaren med borrar och helvetesmaskiner, och även året innan dess, om jag minns rätt. Har vi otur är de den sortens människor vars livsmission är att renovera. En del äktenskap kräver ett rejält byggprojekt för att rulla. Så fort köket är målat eller badrummet färdigkaklat lurar skilsmässa i buskarna – den motas endast med ett gemensamt förbättringsprojekt. 

Men jag ska inte gnälla för mycket. Grannar med framåtanda är nog att föredra framför sådana som jag själv, som gärna låter saker och ting förfalla medan jag läser en bok.  

Det är med grannar som med kolleger. Man får dem tilldelade och sedan är det bara att gilla läget. De flesta är ju trevliga – men inte sällan finns det enstaka bittra, intriganta eller maktgalna personer på arbetsplatsen. 

Därför framstår min tid på Fokus som en lyckoträff. Här är det hög kvalitet på idéerna och analyserna – och, än viktigare, på humorn och tramset. Det är en sällsynt dynamik på den här tidningen just nu och jag har funderat på varför. Det är inte så att alla kolleger tycker lika i frågor som till exempel politik eller religion. Däremot har tidningen högt i tak och en uttalad ambition att ta in varierande röster och åsikter – gärna additiva till vad som publiceras i de stora medierna.  

Och några gemensamma drag tycker jag mig ändå se hos dem som arbetar på Fokus. Ett sådant är att vara skeptisk mot flockbeteenden. Ett annat är att reagera mot tankepåbud (eller förbud) genom att testa att tänka tvärtom. Ett tredje är att rata journalistik som vill uppfostra folk. Ja, och så det här med humorn då. Emellanåt grov.  

Fler likheter rör det sig inte om. Kollegerna kommer från vitt skilda håll, geografiskt och socialt, och bär på olika erfarenheter. Få har läst ett treårigt journalistprogram på universitetet och ingen har vad jag vet en släkting som arbetar på SVT.  

För fyra år sedan skrev jag en krönika för Godmorgon världen i P1, Sveriges Radio. Den var milt kritisk till de så kallade ”vithetsstudierna” vid universiteten, som jag ansåg la för stor vikt vid hudfärg. Detta kan inte vara rätt sätt att motverka rasism, löd mitt enkla resonemang. Ett uttalande som fick diverse akademiker vars levebröd är hudfärgsfixerad ”forskning” att gå till storms i debattartiklar och i brev till min dåvarande arbetsgivare.  

En tid senare fick jag erbjudandet om att vikariera som kulturredaktör på Fokus. Många medier var vid den tidpunkten mycket ängsliga kring skribenter som formulerat något som kunde betraktas som ”kontroversiellt”. På Fokus var det snarare en merit att stå upp för en uppfattning som korresponderade med upplysningens ideal.  

Det finns en oräddhet och en punkighet på den här redaktionen som är ovanlig. Jag är glad över att ha fått åka med några år. Nu är det dags för ett annat uppdrag. Tack kära kolleger – och tack kära läsare. Det har varit en fest.  

*** 

Läs även: Orealistiskt att förvänta sig rakryggad journalistik i Sverige

Läs även: Bidens avgång är en medieskandal